Snart har årets vårdagjämning passerat. Någon vår låter dock ännu inte förmärka sig. Istället skapar den envist kvardröjande vintern besvikelse, för att inte säga bitterhet hos många av oss som ogillar kyla och mörker och ser fram emot den ljusare och varmare delen av året. Denna bitterhet saknar förstås all poäng, för vem finns det egentligen att bli bitter på? Vädret är som det är och om vi tror att det har någon avgörande inverkan på vår lycka och vårt välbefinnande så har vi dessutom fel i det; en eventuell vårdagjämmer är helt poänglös. Psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman gjorde tillsammans med en kollega en undersökning där de jämförde det allmänna välbefinnandet hos en grupp kaliforniska studenter å ena sidan och en grupp studenter från mellanvästern å den andra. Trots att den förstnämnda gruppen gillade sitt klimat lika mycket som den andra gruppen ogillade sitt eget så uppmättes ingen skillnad alls i allmänt välbefinnande. Ändå trodde de flesta i bägge grupperna (liksom för övrigt Kahnemans egen hustru) att kalifornierna skulle vara lyckligare. Men så är alltså inte fallet.

Eftersom vädret alltså inte är något att bekymra sig om, borde man istället skänka en tanke till själva fenomenet dagjämning. Det är ju egentligen något väldigt fascinerande! Två gånger om året är dag och natt lika långa överallt på jorden. Själva dagjämningen är dock inte ett specifikt datum utan den tidpunkt då solskivans centrum passerar gränsen mellan den norra och södra himmelshalvan. I detta ögonblick så lutar jordaxeln varken mot eller bort från solen, utan solens strålar faller in rakt emot ekvatorn. Sen kommer den från vår observationspunkt sett att fortsätta sin vandring norrut på himlavalvet (i själva verket är det förstås vårt eget klot och dess lutning som förändras) tills den runt den 21 juni når kräftans vändkrets kring den 23:e latituden. Då vänder den igen och påbörjar sin vandring åt andra hållet. Fast i själva verket beror ju allt på det faktum att vår jord lutar, eller för att tala svengelska är en aning ”tiltad”. Jag försökte för ett par år sen visa mina söner detta och hur det påverkar temperaturer och längden på natt och dag med hjälp av vår jordglob och en lampa. Hur mycket de tog in vet jag inte riktigt. Den pedagogiska idén i sig var nog inte så dum, men min förmåga att förklara det hela tydligt handikappades av att mina egna kunskaper om fenomenet var så ytliga. Något som bevisar den gamla sanningen att för att kunna förklara något på ett enkelt sätt måste man ofta själv ha mycket djupare kunskaper om det.

Vårdagjämningen är också den punkt då solen äntligen stiger över horisonten vid Nordpolen. Eller äntligen och äntligen. Det finns ju inte särskilt många levande varelser där just då som har anledning att bry sig om saken. Efter att ha läst på lite mer om saken kan jag berätta för den som eventuellt dragits med samma kunskapsluckor som jag själv att det inte riktigt är så dramatiskt som att det är natt i 6 månader och dag i 6 månader vid polen. Perioden kring dagjämningarna kännetecknas snarare av flera veckor med ett slags skymnings- eller gryningsljus både före och efter att solen brutit horisontlinjen i den ena eller andra riktningen. Jag har själv fortfarande många minnen från den resa till Nordkap jag gjorde med familjen år 1980 som trettonåring. I norra Sverige upplevde jag första gången midnattssol, några dagar efter midsommar. Det var fantastiskt nog, men man såg dock ändå att det var natt. Längre norrut, på Mageröya där Nordkapsklippan ligger, fanns det däremot ingen möjlighet att avgöra vad klockan var. Vi anlände mitt i ”natten” efter att ha hört en väderleksrapport om att klart väder förväntades över Nordkap – något som relativt sällsynt. Solen strålade som vore det dag och vid små sjöar vi passerade låg folk och solbadade.

Hur ofta funderar vi över de här sakerna egentligen, istället för på vardagens småttigheter i form av senaste appen vi laddat ner på vår smartfån, vem som tar hem årets schlageruttagning, hur det ska gå i Champions League eller vad vi ska äta till middag? Våra liv styrs av de här sakerna på ett vis som borde fascinera de flesta som tar sig lite tid att fundera på eller läsa om dem. Även alla de personer som i likhet med mig saknar en grundläggande, naturvetenskaplig utbildning värd namnet. Jag misstänker att åtskilliga, fullt normalbegåvade vuxna inte ens vet att det är jordaxelns lutning som ger oss årstiderna, än mindre att cykeln av istider och interglacialer som beror på variationer i hur mycket jordaxeln lutar. Om den plötsligt (vilket vissa forskare verkar anse möjligt) tiltar över lite mer så kan villkoren för det liv vi känner idag här uppe i Norra Europa förvandlas mycket snabbt och drastiskt, all global uppvärmning till trots. Det blev som sagt aldrig någon naturvetare av mig, ett faktum jag ibland sörjer samtidigt som jag anklagar mig själv för den lättja och släng av feghet som fick mig att välja en annan bana. Men jag har åtminstone behållt en barnslig förmåga att fascineras av och vilja veta mer om hur världen runt omkring oss är uppbyggd.

När jag tänker på detta med hur jorden snurrar runt solen och hur dess strålar träffar oss så tänker jag också på Erastosthenes  och hur min idol Carl Sagan beskrev honom i sin TV-serie Kosmos som gick i SVT i början av 80-talet. Han levde och verkade i Alexandria i nuvarande Egypten för mer än 2200 år sen; chef för det stora biblioteket och verksam inom allt från historia och poesi till geografi och astronomi. Erastosthenes hade liksom andra astronomer på den tiden redan solcykeln på solstånd och dagjämningar fullt klar för sig. Men i hans tid ansåg fortfarande många vetenskapsmän att jorden var platt. Erastosthenes fick höra talas om att längst ner i södra Egypten så kastade lodräta stänger ingen som helst skugga vid sommarsolståndet. Än sen då? Solen stod ju rakt över den platta jorden.  Men Erastosthenes tänkte ett steg längre. Vid nästa sommarsolstånd kollade han upp hur det förhöll sig med stänger och skuggor i hans egen hemstad. Och ser man på – de kastade en  tydlig skugga även då. Vad kunde förklaringen vara? Erastosthenes insåg att det enda rimliga svaret måste vara att solstrålarna faller in från olika vinkel – ett fenomen som bara är möjligt om jorden är rund. Men hans tankar stannade inte där. Han förstod att skillnaden i skuggvinkel måste öka ju större krökningen är. Erastosthenes lejde en man att stega sträckan mellan Alexandria och södra Egypten och fick svaret att det var ungefär 800 kilometer. Skillnaden i skugglängd beräknade han till sju grader utmed jordytan. Då en cirkel har en omkrets på 360 grader borde således hela jordens omkrets vara ungefär 50 gånger den uppmätta sträckan, eller 40 000 kilometer. Detta är med en avvikelse på några få, futtiga procent rätt svar! Berättelsen fascinerar mig lika mycket idag som den gjorde när jag var fjorton år och en i sanningens namn ganska fjunig konfirmand.

Vad hade hänt om den vetgirighet och positiva inställning till vetenskap som präglade Antiken inte hade fått ett allvarligt grundskott av politiska omvälvningar, krig och senare kyrkan med sin religösa dogmatism som la sig som en våt filt över mycket av kritiskt och verkligt kreativt tänkande under mer än 1000 år? Frågan är naturligtvis omöjligt att besvara med annat än gissningar, men jag hörde en gång en spekulation om att vi kanske tappat runt 600-700 år. Hade utvecklingen fått fortsätta från Grekland och senare det tidigare romarriket så hade vi då kanske uppnått dagens teknologiska och kunskapsmässiga nivå redan på 1300-talet! Tanken svindlar var vi hade varit idag då. Jag funderar också som jag ibland brukar över varför så många människor verkar ha ett aldrig sinande behov av att rikta sin mentala uppmärksamhet mot fantasier och mer eller mindre påhittade och ounderbyggda tankesystem när det finns så många spännande saker i den verkliga världen att ta in. Ingen har exempelvis nånsin presenterat några övertygande bevis för att det skulle finnas spöken. Däremot finns det en massa spännande och helt verkliga och välbevisade saker ute i rymden. Kvasarer, svarta hål, nebulosor, jordliknande planeter som kanske är bebodda. Varför vill inte fler ta in lite mer om de här fantastiska sakerna istället för att sitta och titta på barnsliga program i TV7 om tomtar som jagar ”spöken”?

Nåja, vårdagjämningen är passerad och även om det är kallt nu så kommer snart även den meteorologiska våren. Lite gladare tänker jag nog att både jag själv och de flesta av er andra som lever här uppe skrämmande nära polcirkeln blir när det blir ljusare och varmare. Oavsett vad Daniel Kahneman säger. Glad blir jag också när jag tänker på att vetgirigheten och vetenskapen ändå har en hyfsat stark ställning här hos oss och att det finns så många spännande saker att lära sig mer om. Nu tänker jag läsa senaste numret av Forskning&Framsteg i sängen en liten stund innan jag släcker och somnar. Glad vår på dig också kära läsare!

Solen skiner över Nordkapsklippan. Den vetgirige vet dock att detta inte är Europas nordligaste punkt, det är istället den närbelägna knivskjeloudden. Tar man dessutom hänsyn till att båda ligger på en ö, så blir det istället Kinnarodden cirka 70 kilometer österut som vinner.