Jonés majonés. Jonés som fes. Djooones! Jonka. Eller bara Jonés. Vad hette du sa du? Jonäs? Kan du bokstavera? Ja, okej: Johan Olof Niklas Erik Sigurd. Med en liten apostrof över e:et. Om det ska vara noga.

Enda sedan jag var liten har mitt underliga efternamn vållat mig problem och förtret. Jag minns fortfarande simskoleläraren i simhallen i Brandbergen som stakade sig på det och till slut försökte med ”Jonäs” med oönskad uppmärksamhet och förtret som följd. Jag var sju år då. I ungefär samma ålder hade jag redan hört det mesta i form av ”roliga” rim och ordlekar som andra ungar kunde hitta på med mitt efternamn som grund. Inte för att det avhållit senare bekantskaper för att försöka på nytt, men jag har åtminstone haft fördelen att vara ganska förhärdad och kunnat ta udden av nygamla tråkningsförsök genom att nästan helt ärligt kunna säga ”Men kom med nåt nytt då, det där hörde jag redan på lågstadiet”.

Jag hyser en slags hatkärlek till mitt eget efternamn. Det är gräsligt opraktiskt (Johan, Olof-ramsan satt fast förankrad i minnet mycket tidigt) och jag måste ju ge alla dess belackare genom åren rätt i att det inte är vidare vackert. Simskolan är bara ett exempel på när det fått mig att liksom på något vis hamna i ett till stora delar oönskat strålkastarsken när jag önskade vara mer anonym i en ny grupp. Känslan av en massa ungars eller tonåringars blickar och förstulna fniss vid ett upprop eller en presentation kan jag fortfarande minnas mycket tydligt. I en tid när fortfarande Johanssönerna, Bergströmmarna och Stenkvistarna dominerade stack det ut och fastnade på något underligt vis hos folk, både stora och små. Samtidigt har det givit mig någon slags känsla av exklusivitet: I hela världen finns såvitt jag vet bara en enda person som bär namnet Henrik Jonés.  Och jag har dragits så mycket med det att det på något vis har blivit en del av min identitet på ett helt annat vis föreställer jag mig än om jag hetat Andersson eller Lundström. Därför har jag aldrig reflekterat över att byta namn. Däremot kändes det som ett lätt val att inte lasta över namnet på nästa generation.

Det är ju också så att namnet har en historia. Jag har naturligtvis berättat den många gånger i många sammanhang. Dels för att folk verkligen kan vara nyfikna (”Vad kommer det ifrån?”, ”Är du spanjor eller nåt?”) och dels därför att jag tyckt om att berätta den. Jag kunde den redan som liten. Eller snarare: Jag kunde återberätta den som familjelegenden utmålade den. Det är en ganska dråplig historia, vilket kanske beror på att jag fick den till livs av mina farföräldrar; två intelligenta, slagfärdiga och humoristiska personer som förstod vikten av att skarva lite ibland för att göra en bra historia ännu bättre. Först som vuxen har jag förstått att deras ganska bryska skämtande om episoder från sitt eget äktenskap och familjeliv också dolde en brist på vilja eller förmåga att närma sig smärtpunkter i sina egna liv. Även när man förde allvarliga samtal med dem – de lyssnade och konverserade alltid med den största respekt redan när jag var liten – fanns en känslomässig distans när de berättade om sin egen uppväxt och de bekymmer och sorger de råkat ut för.  Förmodligen kunde de inte annat, de var ju så jonésiska (se bloggens allra första inlägg från i fjol). När jag minns min farfar rent fysiskt så är det alltid välkomstkramen när man anlände till dem: Först sluter han mig i sin famn (även efter att jag vuxit upp och blivit jämnlång med honom), men redan efter någon sekund övergår han till att dunka mig med knytnävarna i ryggen och på sin välbevarade, skånska dialekt utbrista i ett jovialiskt ”Hallååååå” innan han backar.

Min farfar var en Jonés, men det var inte med honom det började. Vi måste istället gå tillbaka till år 1866. Det är mitt i sommaren och på gården Smedstorp nr VIII i Brunnby socken på den natursköna Kullahalvön i nordvästra Skåne föds familjens tredje son. Hans föräldrar är ännu ganska unga; ingen av dem har fyllt 30 år. När han döps några månader senare i den vackra sockenkyrkan är det under namnet Emil. Han tillhör den sista generation svenskar som använder patronymikon istället för ”riktiga” efternamn. Eftersom hans pappa (eller far som man säger i dessa trakter) heter Jöns så kommer han att omnämnas som Emil Jönsson.

När jag började fundera över den gamla familjehistorien igen för ett par veckor sen så slog det mig redan här hur lite jag egentligen vet, hur lite den egentligen förmedlar av väsentliga fakta. Jag har alltid upplevt den som en ganska detaljrik och väl utbroderad berättelse. Men nu känns den plötsligt ihålig. Hur hade han det egentligen under sina första år i livet, lille Emil? Hur var han klädd, vad åt han, vilka lekar lekte han? Hade han redan en tendens till den fetma som skulle plåga honom senare i livet? Var han en glad pojke, eller en mer allvarlig sort? Det enda jag egentligen vet är min farfars berättelser om sina egna minnen av Emils pappa, sin farfar. ”En djupt religiös sträng man, vilken jag som barn hade stor respekt för” skriver han i sina släktforskningspapper. Detta förmedlas också i legenden. Lantbrukaren Jöns var mycket sträng och hård mot sina söner: så hård att allihop utom den äldste som skulle få överta gården såg för gott att lämna hemmet så snart de kunde. Men vad betyder det här egentligen? Fick Emil ofta stryk? Gick han i ständig rädsla för fadern? Och hur var hans mamma? Hon dog före min farfars födelse,  så han hade inga minnen att förmedla. Kanske var Jöns i själva verket inte mer sträng än andra fäder på den tiden? Att de fyra yngre sönerna (Emil fick småningom två lillebröder) lämnade hemmet i unga år behöver kanske inte betyda så mycket? Trots allt hade de ju inte mycket att hämta där. Visserligen var familjen långt ifrån några fattiga torpare (Gården hade varit i familjens ägo i åtminstone 200 år och Jöns blev med åren en betydande man i socknen och ligger begraven tillsammans med sin hustru alldeles till höger om kyrktrappan, jag har själv sett graven), men hur många vuxna män som helst lär den inte ha kunnat föda. Och enligt traditionen skulle äldste sonen överta den.

I själva verket finns egentligen inget anmärkningsvärt i att Emil år 1881, vid 15 års ålder, lämnar hemmet för att gå till sjöss. Trakterna runt Höganäs är sjöfararland sen gammalt och på kyrkogården ser man fullt av stora gravstenar efter välbeställda sjökaptener. Jag vet inte ens hur ofta han var borta. Kanske arbetade han på båtar som gick i närtrafik och besökte sitt föräldrahem regelbundet? Jag vet inte mer än att han tycks ha ägnat sig åt detta under ett tiotal år, sen bestämmer han sig för att vid drygt 25 års ålder söka lyckan i USA. Inte heller det är egentligen särskilt uppseendeväckande när allt kommer omkring. Vid den tiden gjorde mängder av svenskar varje år resan över Atlanten. Emil hade dessutom redan tre av sina bröder där; två av dem hade emigrerat redan som tonåringar. Säkert hade bröderna brevväxlat.

Vad Emil uppnått så långt i sitt liv vet jag inte. Betalade han sin biljett själv ens? Man kan misstänka att fadern betalat för åtminstone de två yngre bröderna. Men Emil var vuxen och hade ingen familj att försörja. Hade han ens någon erfarenhet av kvinnor? Två av hans bröder och hans båda systrar förblev ogifta livet igenom. Man kan misstänka att det religiösa och förmodligen puritanska hemmet inte gjorde dem särskilt framåt i kontakterna med det motsatta könet. Men även detta är mest gissningar.

Väl i USA så lyckas Emil efter ett tag ta en ingenjörsexamen. Kanske hade han redan lärt sig en del engelska under sina resor som sjöman? Han lyckas få arbete på ett företag som säljer jordbruksmaskiner. Någonstans här bestämmer han sig också för att göra samma sak som så många invandrare gjort före honom: Anpassa sitt namn till det nya hemlandet. För sonen till en Jöns finns ju då ett vanligt, engelskt efternamn som ligger nära till hands: Emil Jönsson blir Emil Jones. Men vad fick honom att ta det här beslutet? Var bodde han? Hur levde han? Skrev han hem till sina föräldrar och berättade om namnbytet? Jag vet inte. Det jag vet är att Emil blir en slags dåtida, resande försäljare och kanske också konsult när det gäller företagets produkter. Det sträcker sina tentakler neråt, mot Sydamerika. Emil hamnar antingen i Paraguay eller i Argentina och i de båda länderna kommer han sen att tillbringa många år. Säkert får han slita hårt i början, men efter hand blir hans ställning i företaget bättre. Men åren går också. Han är inte ung längre. Vad känner han, vad tänker han? Hur mycket längtar han efter att ha någon vid sin sida; att själv få bli far?

Så här långt i familjelegenden finns en liten twist, en i förbigående antydd, möjlig skandal vars sanningshalt jag inte har någon aning om. Emil kan ha levt ihop med en kvinna ”där nere”, haft en familj? Är det sant och vad hade min farfar för anledning att tro detta? Antydde fadern något på senare år? Eller är det hela rentav bara en mer eller mindre lös spekulation, en förbättring av historian gjord av farfar och farmor? Jag borde kanske fråga min farbror eller faster om de vet något, men det går åratal mellan våra kontakter.

Vad jag vet är detta: Emil ändrar sitt namn igen. Det politiska läget där han vistas gör att amerikaner inte är populära och han bär ju nu ett typiskt, amerikanskt namn. Så säger familjelegenden. Men kanske är det bara opportunism. Emil, som vid det här laget förstås lärt sig även spanska, vill bli mer tjenis med sina kunder helt enkelt. Han bestämmer sig i varje fall för att ”förspanska” sitt efternamn. En accent läggs till över e:et och han ändrar uttalet. Till vad? Jag skulle gissa på något i stil med ”schoneees”. Fast det är inte så det kommer att bli här hemma i Sverige. För det är nu han bestämmer sig, åtminstone enligt legenden. Han ska bilda familj. Med en kvinna från den egna hembygden. Emil har redan varit hemma på besök, jag har bl.a sett ett klassiskt begravningsfoto från år 1906 då hans mamma avlider. Fadern och alla bröderna är prydligt uppklädda i svarta kostymer. Något år senare kommer han hem igen. Och nu tar legenden full fart. Emil har redan fyllt 40 och är ganska korpulent. Han är visserligen ganska välbeställd, men när han försöker uppvakta yngre damer i de gamla hemtrakterna går det dåligt. De skrattar åt honom, är inte intresserade av en gammal gubbe. Så säger familjelegenden. Men vad ligger det för sanning i den? Hur vet jag att han ens försökte? För allt jag vet så kan han ju ha varit en på det området blyg och hämmad man utan någon som helst erfarenhet i konsten att uppvakta en kvinna.

Vad jag säkert vet hände är detta: Inte långt från Emils föräldrahem ligger slottet Krapperup. Där bor i en tjänstebostad en snart 40-årig kvinna med sina gamla föräldrar. På något vis blir denna Amelie och Emil bekanta. Blir de presenterade vid något bröllop eller liknande tro? Kände de varandra redan som barn? Familjelegenden ger inga svar på detta. Inte heller hur, när och varför de blev intresserade av varandra. Antydan att Emil vänder sig till en gammal ungmö först när han blivit avvisad av traktens yngre damer är inte särskilt smickrande mot min farfars mor. Ändå är det först nu jag börjat reflektera över om den verkligen är sann. Min farfar hade inte något särskilt hjärtligt förhållande till sin mor och hon kom heller aldrig överens med sin svärdotter, min farmor. Vad vet jag egentligen om  vad de kan ha skarvat i denna del av historien för att göra sig lite lustiga på hennes bekostnad? Hur det nu än är med den saken så blir det år 1908 bröllop mellan Emil och Amelie. Var det ett stort bröllop med många gäster? Kom brudens och brudgummens familjer överens? Återigen mer frågor än svar. Vad var bestämt om framtiden? Emil var hemma på vad som måste ha varit någon slags äldre motsvarighet till tjänstledighet. Han hade sitt arbete och inkomst på andra sidan havet och måste eller i varje fall ville återvända. Familjekrönikan säger nu att han försökte förmå sin brud till detta, men att hon hårdnackat vägrade. Till slut blev det så att Emil reste ensam och lovade att komma hem på besök regelbundet. Den 40-åriga Amelie var då gravid med min farfar. Han skulle bli den förste att få höra glåpord och taskiga skämt om det namn som någon då (Emil eller Amelie?) hade bestämt sig för skulle uttalas Joneees hemma i Skåne.

Emil själv då? Ja, han levde sitt liv som jag vet så lite om där borta på andra sidan Atlanten. Han kom på besök någon gång när farfar fortfarande var liten, men sen gick det många år. Hur mycket kontakt hade makarna egentligen under denna tid? Jag vet inte. Först 1921 dök han upp på ett längre besök. Min farfar berättade om detta halvt skämtsamt, men det måste ha varit en egendomlig och traumatisk upplevelse för en 12-årig pojke, bortskämd av sin mamma och gamla mormor, när en äldre herre han bara sett på kort plötsligt dök upp och skulle leva familjeliv med dem och samtidigt uppfostra sin son enligt de normer som förmodligen redan då hunnit bli föråldrade. Men mycket mer än så vet jag inte. Hur var egentligen relationen mellan makarna som levt åtskilda så många år? Vad kände de när Emil återvände till Sydamerika?

År 1927 var Emil hemma i Sverige sista gången och kunde då åtminstone enligt farfar umgås mer på jämställd fot med sin son. Han började bli gammal och få problem med hälsan. Jag har läst några av breven han skrev till son: Han talar bl.a om den ”vigt-redusering” som hans läkare givit order om. Om han lyckades vet jag inte, inte heller om han hade tänkt sig att återvända till Sverige och sin hustru och son när hans yrkesliv nu närmade sig slutet. Det skulle hursomhelst inte bli så. År 1929 då han befann sig i Chicago drabbades han av en dödlig hjärtinfarkt och dog bokstavligen sittande i sin stol. Åtminstone enligt min farfar. Det märkliga efternamn han ”uppfunnit” skulle dock leva vidare genom farfars barn, barnbarn och nu också några barnbarnsbarn. Det slår mig när jag skriver detta att jag faktiskt inte frågat ut min syster eller kusin hur mycket retord deras barn fått höra på temat Jonés. Gissningsvis mindre än vad de och jag fått uppleva, idag finns ju betydligt mer exotiska efternamn att hänga upp sig på om man vill hänga upp sig på såna saker.

Det var historien om Emil och om namnet Jonés. Mer än tidigare inser jag hur ofullständig den är; att den egentligen består av brottstycken och lustiga små detaljer. Om människan bakom säger den lite eller ingenting. Liksom de flesta andra familjehistorier och sägner i andra familjer antar jag. Det är sorgligt och jag kan önska att det på något vis gick att brygga över det svalg som skiljer Emil och mig åt i tiden. Att jag kunde sitta med honom en stund och fråga ut honom om väsentliga saker istället för om stoff till familjelegender.  Men så kommer det inte att bli. Du som läst hela vägen vet åtminstone lite mer om det där konstiga Jonésnamnet och hur det är att bära det.