Vet du varför svarta har så platta näsor?

Jag vet inte om den här ”roliga historian” har försjunkit i glömska numera, men jag gissar att åtminstone ni som är min ålder plus/minus sisådär en tio år har hört den. Skrattade ni åt den? Det gjorde jag. Jag skrattade också åt varianten där svaret är två lätt krökta fingrar och repliken ”Kom med här nu”. Jag var också mer än bara en passiv konsument. I min ägo har jag fortfarande avgångstidningen från min gymnasieskola år 1986. Då jag har en viss förmåga att sätta ihop rim när inspirationen flödar till så föll det sig naturligt att jag stod för rätt mycket av verssnickrandet för klassens killar. Min kompis Johans (i vars familjs källare jag brukade sova över när vi var ute och festade) vers började jag så här:

Ur Nisses stora negertrut                                         

Det hemska garv jämt kommer ut

… vilket som jag minns det hälsades med stor tillfredsställelse även av versföremålet självt. Han var visserligen inte mer exotisk än att han ägde ett par tämligen fylliga läppar. Eftersom han skrattade ofta, högljutt och ganska speciellt,  var det kanske en rätt träffande beskrivning. Åtminstone om man håller i minnet att det här var ett ganska typiskt gäng killar i övre tonåren med en umgängeston som man med en av alla dessa eviga klichéer brukar beskriva som ”rå men hjärtlig”. Dessutom var epitetet ”negertrut” inte påhittat eller associerat med Johans mun av just mig. Det hindrar inte att ingen av de här sakerna känns sådär jätteroliga att tänka på idag, ett kvartssekel senare.

Var vi då rasister, jag och mina kompisar? Nej, åtminstone kan jag inte minnas att det förekom några diskussioner på det temat. Inte ens det faktum att vi tillhörde den förmodligen första generationen svenska killar där risken att få stryk av adrenalinstinna, unga invandrarkillar med en särskild förkärlek för ”svennar” blev en obehaglig realitet och att ett par av oss även råkade ut för det vid minst ett tillfälle skapade någon allmän, rasistisk eller invandrarfientlig attityd i gänget.

Trots detta försvar för mitt eget, yngre alterego så har jag svårt att se helt kritiklöst på honom idag. Man kan försöka skylla på aningslöshet, men var han verkligen så aningslös? Det här var ju 80-talet, när media fylldes av rapportering från apartheidens Sydafrika. Flera av mina favoritartister var engagerade i kampen mot den vita förtryckarregimen. Jag läste romaner av den vite sydafrikanen André Brink där det djupt omänskliga för alla parter i apartheidsystemet ställdes i blixtbelysning. Segregationens USA låg också relativt nära i tiden fortfarande. Jag läste Richard Wrights romaner om det djupa förtryck och det ständiga hot om våld och övergrepp som den svarta befolkningen i sydstaterna levde under ännu på 50- och 60-talet. Jag läste Martin Luther Kings ”Vägen heter icke-våld” och greps djupt av hans budskap. Jag läste ”Rötter” och såg senare TV-versionen. Så jag var långt ifrån omedveten. Dessutom var jag som barnbarn till en älskad farmor med rötter i det judiska folket mycket väl medveten om hur det kändes inuti en när folk drog skämt om judar och askkoppar.

Min slutsats runt allt detta kan bara bli att jag borde ha vetat bättre, även om jag som alla andra var ett barn av min tid och dess speciella tidsanda. Må så vara att jag vad jag kan minnas aldrig drog några negerskämt när någon med afrikanskt påbrå var närvarande. Det här tycker jag även om jag anser att man kan se dem i ett lite djupare perspektiv än som enbart ett uttryck för rasism. Humor fungerar ju ofta som en slags avledare eller kanske ett sätt att neutralisera jobbiga känslor vi har inför någonting. Den höjda handflatan och ”No Niggers!” handlar därför inte nödvändigtvis bara om att vi ska skratta åt den dumme svartingen, utan är också ett sätt att minska ångesten de flesta av oss ändå känner inför tanken på att människor förtryckts och utsatts för våld enbart pga sin hudfärg och etniska härkomst. Den är en släkting till lyteskomiken. Jag har aldrig hört någon påstå att den kommer finns för att vi på allvar föraktar blinda och förlamade. Däremot blir den förstås ändå åtminstone lätt nedlåtande och jag förstår mycket väl att den som har ett synskadat barn eller syskon inte skrattar som jag en gång gjorde åt Peter Sellers-sketchen där den blinde tar fel hund efter besöket i pissoaren.

Samma sak gäller förstås sådant som ”Estoniaskämten” som dök upp ganska snabbt efter den katastrof som grep och skakade om de flesta svenskar djupt. Var gränsen går mellan att göra sig lustig över nån annans olycka och att använda humor som ett sätt att i någon liten mån reducera beklämning och ångest inför tragiska saker är inte helt lätt att svara på. Men nog kan jag idag utan att sväva på målet säga att den måste gå en bra bit bortom skämt om svarta människors luktorgan.

Här börjar vi närma oss att kanske kunna knyta ihop den säck vi lämnade kvar i tomteverkstan härom veckan. Jag växte upp i en tid där det fortfarande föll sig ganska naturligt inte bara att säga ”neger”, utan i sanningens namn även att skämta och uttala sig åtminstone lätt nedlåtande om människor med svart hudfärg. Helt säkert hänger det med mig på vissa sätt och vis även idag. Det har dock fallit sig naturligt för mig att sluta använda ordet NEGER och att lära mina söner att det heter chokladbollar och inget annat (Att jag ändå någon gång i tankarna får ordet NEGERBOLL må kanske ändå vara mig förlåtet – jag har med inte så liten njutning förtärt ganska många såna i yngre dagar). Beslutet blir ännu lättare när jag nån gång ibland loggar in på debattsidor som Flashback och ser vilka människor det är som i huvudsak använder N-ordet och framför allt HUR de använder det. Det är tyvärr något mycket värre än den ändå oftast milt nedlåtande laddning ordet hade i Sverige förr. Att det sen kanske finns ett fåtal tillfällen där det blir lite opraktiskt att inte få använda ordet går att leva med. Som alltid gäller det också att ha lite sunt förnuft och inse att allting kan slå över åt andra hållet också. På 90-talet blev det med rätta en viss upprördhet i media när det framkom att en polis i Stockholm hade använt ordet ”blåneger” om en eftersökt, misstänkt brottsling. Det gick ut direktiv till polismännen från ledningen för att stämma i bäcken, direktiv som tyvärr inte gav något bra svar på hur man skulle lämna adekvata signalement om inga referenser till etnisk bakgrund fick göras. Min kompis Stefan (som jag skrivit om i en annan krönika) satte en skrattspegel framför ledningens feghet genom att när han nästa gång fick anledning att efterlysa en misstänkt med rötter från Centralafrika beskriva denne som ”person med extremt stark solbränna”.

Jag är däremot fortfarande inte beredd att säga att varje skämt med någon slags etnisk anspelning borde bannlysas om det finns någon enda person som känner sig kränkt av det. Jag är inte heller säker på att vi gör rätt varje gång vi tilldelar svarta, afrosvenskar eller vad vi nu vill kalla dem en offerroll eller bara tycker synd om dem i största allmänhet. Vi människor har, oavsett hudfärg, en tendens att vilja bortförklara misslyckanden på faktorer som inte har med våra egna eventuella brister och fel att göra. En del av oss är också känsliga bortom vad som kan anses rimligt för vad andra säger och tolkar saker som nedlåtande eller rentav oförskämda även när de inte är det. Det är inte rasism varje gång en person från Kongo eller Somalia inte får ett jobb, får en tillsägelse i skolan för olämpligt beteende eller blir avvisad från en pub för att vederbörande beter sig störande. Men det kan vara både lätt och frestande att skylla på det. För att slippa ta itu med saker man borde ta itu med. Eller för att slippa ta ansvar helt enkelt. Rasism är inte heller ett fenomen som är begränsat till vita människor i västerlandet; den finns mer eller mindre representerad i varje folkgrupp mot andra än dem själva. Fast det där är nog ett ämne för en egen bloggpost nån gång.

Som avslutning: Simple Minds hyllningslåt till Nelson Mandela, skriven när han fortfarande satt i sitt fängelse och en minoritet styrde över majoriteten med hjälp av orättfärdiga lagar.