jonesiskt

Alla inlägg den 15 juni 2012

Av Henrik - 15 juni 2012 20:15

Det torkade visst ut, bloggflödet. Sånt händer, även utan någon särskild anledning. Jag tappade helt enkelt inspirationen. När det inte heller finns någon transpiration så är resultatet knappast förvånande: Exakt noll (0) bloggposter sen den 22 april.


Nu har emellertid en viss, om än blygsam, skrivklåda infunnit sig. Vi befinner oss en vecka in i fotbolls-EM och som vanligt har mitt i vanliga fall ganska slumrande fotbollsintresse vaknat till ganska ordentligt. Det är ju kul att titta på när man väl kommer in i det! Annars har jag nuförtiden bara en översiktlig koll på hur det går i allsvenskan och den internationella fotbollen är det ännu sämre beställt med. Annat var det på 70-talet när jag troget följde Tipsextra och även läste Lars-Gunnar Björklunds roliga faktaböcker om engelska ligan och deras lag från pärm till pärm åtskilliga gånger. Fortfarande minns jag t ex hans beskrivning av Cardiffs stora triumf: FA-cupvinsten 1927 mot Arsenal. Matchen slutade 1-0, efter att Arsenals målvakt släppt in en boll som enligt Björklund (citat ur minnet) ”var så enkel att min gamla mormor i sin gungstol hade kunnat rädda den”.


Jag hade ganska bra timing också med mitt engelska fotbollsintresse. När jag skulle bestämma mig för ett lag att heja på hade jag ännu hunnit plöja Tipsextraböckerna och gick därför (detta var nånstans 1974-75) på det lag i dåtidens division 1 som jag helt enkelt tyckte lät häftigast. Det blev Liverpool, ett lag som då visserligen tillhörde det övre skiktet, men inte hade radat upp särskilt mycket mer än en enstaka FA-cup vinst de senaste 10-15 åren. Med min anslutning till deras supporterskara så inleddes emellertid lagets verkliga storhetstid. På 15 år skulle de rada upp fantastiska 10 ligatitlar, 2 europacupsegrar, 2 FA-cupsegrar och dessutom 4 segrar i ligacupen.


Idag kan jag inte påstå att jag bryr mig nämnvärt om hur det går för Liverpool, även om jag kollar av läget i Premier League med någorlunda jämna mellanrum. Däremot har engagemanget för Hammarby – mitt svenska favoritlag – bestått. Därför har jag nu i några år haft nästan bättre koll på hur det går i superettan. Bajen har jag med mig från födseln, det var en av de saker som min pappa från tidig ålder inpräntade i mig. Och bajare har jag förblivit. Under mina första 10 år i Stockholm höll jag på dem i en miljö som annars dominerades av AIK:are och djurgårdare. När jag sen flyttade ner till Östergötland så blev Bajen det enda stockholmska jag vägrade kapa bort. Efter bara några månader pratade jag en lika ful öschötska som infödingarna för att smälta in och inte bli skälld för ”högfärdig jävla 08:a”. Men vid fotbollen gick gränsen. I en värld där alla andra ungar höll på ”IFK” eller ”Snoka” som en äkta norrköpingsbo vet att klubben kallas på hemmaplan så kostade det på. Men jag övergav inte Bajen och en dag mot slutet av grundskolan sa t.o.m klassens fotbollsstjärna ”Singis” att Bajen ju var ett riktigt häftigt lag. Det var upprättelse det!


En äkta bajare vet att det går upp och ner i den grönvita fotbollens värld. Med jämna mellanrum får man följa med sitt lag ner en division och hämta nya krafter. Det är inte roligt, men väl uthärdligt. När AIK för ett antal år sen faktiskt fick göra samma resa verkade många AIK-fans närmast bedövade av chocken att faktiskt kunde hända dem. Vi däremot, vi har varit med om det förr och vi vet att det kommer bättre dagar igen. Lustigt nog är motsatsen svårare. När Hammarby efter så många år äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick sitt SM-guld 2001 så vågade så många fans nästan inte hoppas på att det verkligen skulle bli verklighet. Jag umgicks med några riktiga urhammarbyare på den tiden, killar med säsongskort och söner i klubbens ungdomsverksamhet som närmast bott på Söderstadion sen de var små. Särskilt en av dem var ändå in till det lyckliga slutet övertygad om att något skulle skita sig i sista stund, som det gjort förr när Bajen varit nära triumfen. Och det var ändå en glad och positiv kille som verkligen inte hade några problem att se tillvaron i ljusa färgar annars!


Men nu är det som sagt EM och om någon timme ska Sverige spela sin ödesmatch mot England. Hur det går? Fan vet, men någon bra känsla har jag inte. Mina betydligt mer fotbollstokiga kollegor Janne och Erik som jag brukar luncha med på fredagarna var mer positiva, så vi får väl hoppas att deras större kunskaper kommer visa sig vara rätt. Men nog känns det som att vi nästan mer än vanligt har överskattat vårt blågula landslags möjligheter i denna turnering! Den enorma fixeringen runt Zlatan ser jag närmast som ett sjukdomstecken, ett bevis för hur pass anonymt och tämligen medelmåttigt (i dessa sammanhang) resten av laget är. Ser vi utan rosa glasögon med blågula bågar så inser vi nog att det är sällan som ett lag som är så beroende av en enda frälsare lyckas göra verkligt bra ifrån sig. Men ingen blir gladare än jag om mina dystopiska profetior kommer på skam!


De stora mästerskapen är också en slags tidsankare som man kan följa sitt eget åldrande och allt längre tidsperspektiv med. VM 1974 är det första större idrottsevenemang jag har klara minnen av. Det är som en annan värld: Vi var på landet hos farfar och farmor och gick till grannen för att titta på dennes nyinköpta färg-TV. Farfar och farmor hade ingen nämligen, de hade inte ens dusch eller varmvatten. VM 1978 minns jag ännu bättre. Av någon anledning höll jag på Argentina, jag tyckte att de förtjänade att vinna sin egen hemmaturnering. Jag minns fortfarande uppgiften att förbundskaptenen Menotti rökte 70-80 cigaretter på en match. Med den press han måste ha haft på sina axlar är det nästan begripligt. Han är fortfarande vid liv, nu 75 år gammal, så jag antar att han antingen har robust fysik eller har lagt om sina rökvanor sen dess.


Annars har jag oftast hållit på Frankrike vars klassiska mittfält från 80-talet med Platini, Giresse och Tigana fick mig att beundra fransk fotboll. Lite märkligt, för utanför fotbollen är jag inte det minsta frankofil. Men glad var jag när de äntligen fick vinna ett mästerskap på hemmaplan 1998 och Zidane – den komplette fotbollsspelaren så när som på att han sades inte kunna nicka – avgjorde VM-finalen med två nickmål! Nu har de 2-0 mot Ukraina och OM vi mot förmodan skulle vinna mot England så är det kanske bra för oss i den sista ronden. Går det inte vägen kan ju åtminstone jag trösta mig med ett litet Vive la France!


 

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards