jonesiskt

Alla inlägg den 20 april 2012

Av Henrik - 20 april 2012 20:46

Den första veckan i rättegången mot Anders Behring Breivik är över. Jag har inte följt den i någon absolut detalj. Juridiskt är den en i mångt och mycket ointressant. Breivik är ju skyldig och något annat än det strängaste straff som är möjligt att utdöma enligt norsk lag lär inte bli aktuellt. Att tröska igenom all bevisning är förstås nödvändigt ur rättslig synpunkt och av respekt mot alla hans offer. Men då är man mer inne på rättssystemets moraliska dimension och den är mycket mer svårgripbar och svårbedömd. En dom i ett brottmål förutsätts tjäna som en slags upprättelse för brottsoffret. Fast det går inte att garantera ens i ett aldrig så perfekt fungerande rättssystem. Upprättelse är ju i grund och botten en känsla, något subjektivt som var och en upplever eller inte upplever utifrån sina individuella egenskaper och värderingar. När det kommer till det yttersta brottet så har vi dessutom problemet att offren befinner sig bortom den mänskliga rättvisan. De kan inte längre nås och ett aldrig så hårt straff eller ett aldrig så högt skadestånd hjälper dem inte en millimeter tillbaka till det liv de förlorade. De anhöriga och deras känslor finns förstås. Men deras roll som offer och målsägare är ändå mer indirekt, även om den rent emotionellt kanske många gånger är ännu mer smärtsam än den som ett direkt offer för ett brott känner.


En mer reell fråga i Behring Breivik-målet är den om hans psykiska tillräknelighet. Vi står här inför den ganska udda situationen att den tilltalade själv kämpar hårt för att INTE klassas som otillräknelig och hamna i den norska motsvarigheten till det svenska rättssystemets påföljd överlämning till rättspsykiatrisk vård. Det måste vara en besvärlig uppgift att hantera för hans försvarare eftersom de anföranden Breivik tänker sig ska bevisa hans tillräknelighet i mångas ögon och kanske även i rättens snarare kommer att ses som bevis för att han är allvarligt störd. För störd är han naturligtvis. Frågan är bara om det är rimligt att klassa honom som psykiskt sjuk. Redan innan rättegången började fanns motsägande expertutlåtanden och den norska domstolen har därmed hamnat i en situation som liknar den som rådde i mordrättegången mot Mattias Flink i mitten av 90-talet.


Personligen anser jag att såna här fall bara ännu klarare blottar hela problemet med att i rättssystemet försöka väga in grader av psykiska störningar eller sjukdomar och om dessa är så allvarliga att det är motiverat att döma till vård. Gränsdragningarna blir för godtyckliga och i vissa fall knappologiska. Vi har också den andra sidan av saken: Uppenbart svårt psykiskt sjuka människor som rimligen inte kan ställas till svars för sina gärningar ska ändå genomgå rättegångar och ”dömas” till en påföljd för de brott de begått under inflytande av sin sjukdom. Detta system har kritiserats av många experter inom både psykiatri och juridik genom åren. Men det är fortfarande kvar, trots att redan själva lagtexten i Brottsbalkens inledande kapitel är en uppenbarlig logisk kullerbytta. Något kan betraktas som brott endast om det finns ett uppsåt (eller i vissa fall oaktsamhet) bakom gärningen. En svårt psykotisk människa som under inflytande av vanföreställningar och inre röster exempelvis knivhugger en medresenär i tunnelbanan kan inte rimligen anses ha uppsåt. Han eller hon hör inte hemma i en rättssal efter att detta väl har konstaterats. Inte heller borde det kunna bli fråga om skadestånd, eftersom ett sådant implicerar någon form av ansvar för ens gärningar. Hur synd det än är om offret så är det faktiskt inte gärningsmannens fel att han lider av en akut psykisk sjukdom.


Ett typiskt exempel på ett sånt här rättsfall är mannen som för ett antal år sen kom körande med sin bil i hög fart på Västerlånggatan i Gamla stan och dödade två personer. Han ”dömdes” för detta i tings- och hovrätten, trots att alla inblandade var överens om att han var svårt psykiskt sjuk och ur stånd att forma en rimlig verklighetsbild och utifrån den handla rationellt.


Den gränsdragning jag förespråkar utgår i allt väsentligt från det här: Hade gärningsmannen ett sådant psykiskt tillstånd vid tidpunkten för brottet att han i någon rimlig grad kunde styra sina egna handlingar och förstod han, åtminstone intellektuellt, skillnaden mellan rätt och fel. Jag är övertygad om att en sådan gräns blir mer rimlig, rättvis och begriplig i den absoluta majoriteten av alla fall. Naturligtvis innebär den att människor med uppenbara psykiska störningar kommer att anses tillräkneliga och rannsakas och dömas till fängelse. Men så verkar ju alla överens om att det är redan idag. Det är en uppgift för Kriminalvården under alla förhållanden att se till att alla intagna vårdas på ett vis som utgår från deras personliga förutsättningar.


Med en sådan gränsdragning är det också ganska enkelt att se att Anders Behring Breivik inte är otillräknelig. Han är självklart en svårt störd person. På mig förefaller han att ha en extremt narcissistisk personlighet med tydliga borderlinetendenser och allvarliga empatistörningar. Hans världsbild känns extremt svartvit och nyanslös. Men han vet definitivt vad som är rätt och fel i lagens och den allmänna moralens mening och han har inte varit styrd av några inre röster eller en psykotisk, förvrängd verklighetsbild. Om man orkar ta del av alla hans pompösa och självgoda formuleringar så ser man att hans världsbild faktiskt är konsistent givet hans egna premisser och att hans handlingar är en logisk följd av dem, hur extrema de än är. Det unika består snarare i att han av allt att döma har format den i huvudsak på egen hand och att han motiverat sig själv till att handla som han gjorde. Men unik är han inte. Många tyskar som deltog i morden och terrorn under andra världskriget drevs av i allt väsentligt samma argument. Samma med de amerikanska soldater som sköt kvinnor och barn i Vietnam, serbiska paramilitära grupper i Bosnien, hutumilisen under inbördekriget i Rwanda, israeliska soldater på ockuperat område eller unga muslimska män och kvinnor som utlöser självmordsbomber. Självförsvar, eller åtminstone en nödvändig och förebyggande våldsattack för att skydda de egna. Det var makabert att idag läsa Breiviks eget vittnesmål om hur han påbörjat en ”dehumaniseringsprocess” med sig själv som objekt för 5-6 år sen för att göra sig själv redo för någonting som Utöya senare. Samtidigt var det intressant, för det visar god insikt och förståelse i de processer som leder fram till att människor blir mentalt redo att begå de mest fruktansvärda övergrepp mot tidigare grannar och arbetskamrater. Självmordsbombare tränas ofta i flera år för att få rätt ”mindset” för sitt uppdrag. Judarnas öde i det nazistiska Europa var kulmen på en lång dehumaniseringsprocess där man både med propaganda och lagstiftning fått andra människor att i allt mindre grad känna att en jude ändå var en medmänniska med åtminstone något slags människovärde och rättigheter. Så Breivik är långt ifrån sjuk eller otillräknelig. Däremot har han ett förvridet intellekt med vanföreställningar som är så cementerade och integrerade i hans personlighet att det är meningslöst att tro att han i någon mening skulle vara ”behandlingsbar”.  På något plan tycks han medveten om detta själv. Han talade ju om att han trängt bort alla känslor och att han nog skulle rasa ihop om han tillät sig att ta in det lidande han orsakat de anhöriga till alla de döda. Eller så var det bara ännu ett sätt att förhärliga sig själv: Han är definitivt intelligent nog att förstå att hans ”offer” framstår som mer storslaget för meningsfränder om det har krävt stor, psykisk självövervinnelse än om han redan från början var så psykopatiskt likgiltig för andra människors liv att det inte rörde honom i ryggen att skjuta en mängd ungdomar för att ”nå ut” med sitt budskap.


Jag hade tänkt skriva lite om mediabevakningens vara eller inte vara också. Det är en svår fråga med många argument både för och emot. Med en annan rättegångsordning hade man kanske kunnat förvisa mycket av Breiviks dravel som helt irrelevant för själva målet och därmed förneka honom mycket av den propagandaplattform som han försöker stå på. Men det hade krävt att tillräknelighetsfrågan varit avgjord redan innan rättegången och det hade nog krävt en strängare inställning till vad man får anföra till sitt försvar. I exempelvis nödvärnsfrågan så skulle det teoretiskt gå att hävda tror jag att alla försök till indirekta nödvärnsresonemang skulle kunna tystas av rätten som icke-relevanta eftersom nödvärn per definition – även i norsk rätt antar jag – aldrig kan utövas mot ett indirekt hot. Endast då en person direkt utövar ett hot mot ditt liv och hälsa får du försvara dig med våld för att avvärja hotet.


Man kan också drömma om en mer journalistkår med mer ryggrad som helt enkelt unisont skulle ha lämnat rättssalen varje gång Breivik fick chansen till att hålla en monolog om sina förvridna nationalistiska och rasistiska åsikter. Men det ligger nog inte mycket realism i såna drömmar.


Breivik kommer att få sitt straff, det kan vi redan nu vara säkra på. Att han inte kommer att förändras eller lära sig något av det kan vi nog vara nästan lika säkra på. Om samhället i stort kommer att lära sig något av Breivik-fallet känns också högst osäkert. Jag är tyvärr inte särskilt optimistisk.


 

Utöya - skådeplatsen för Anders Behring Breiviks dåd den 22 juli 2011

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards