Det var ett ögonblick med potential för ganska stor komisk timing. Tyvärr utnyttjade jag det inte, förmodligen för att jag i grund och botten är en ganska snäll kille. Det inträffade igår på tåget från Örebro. Jag och två kollegor är på väg hem från ett besök på skattekontoret. Vi sitter i en sån där klassisk SJ-sittgrupp; fyra stolar med ett bord emellan med uppfällbara skivor. Eftersom vi pratat hela resan dit och känner varandra väl, så tycker jag mig kunna ta fram en bok utan att verka alltför oartigt. Det är Daniel Kahnemans Thinking, fast and slow – ett synnerligen intressant verk som jag tänker återkomma mer till i kommande bloggposter. Ena kollegan ställer en artig fråga om bokens innehåll och jag svarar artigt och försöker att inte låta min entusiasm över boken leda till någon alltför lång utläggning: En bok om hur vi tänker och försöker förstå omvärlden omkring oss och alla de brister och fällor som ligger inbyggda i vår tankeapparatur. Jag drar något exempel från det avsnitt jag just arbetat mig igenom (boken är väldigt välskriven och underhållande, men den här typen av facklitteratur på engelska kan åtminstone inte jag sluka hur snabbt och i hur stora portioner som helst); Vår oförmåga att se hur stor roll slumpen spelar i många sammanhang och hur vi konstant bortser från och missförstår den tendens till regression mot medelvärdet som finns i de flesta serier av händelser. Eftersom min kollega spelar golf drar jag ett exempel om just golf som Kahneman tar upp: I en golftävling med ett antal deltagare kommer vissa att gå ett antal slag under par på den första rundan, medan andra kommer att göra en dålig runda och gå ett antal slag över. Även i ett högklassigt sammanhang som exempelvis US Masters tenderar vi att tro att skicklighet spelar större roll för detta än det faktiskt gör och om vi får gissa resultatet på nästa runda så kommer vi – de allra flesta av oss – att sätta ett för bra resultat på de som varit framgångsrika den första rundan och ett för dåligt på de som haft en dålig första dag. I själva verket så är det här en typisk situation där regression mot medelvärdet gäller. Alla resultat drar i långa loppet mot banans par och det är därför långt mycket troligare att de framgångsrika spelarna dag 1 gör ett sämre resultat dag 2. Och vice versa.

Efter denna lilla utläggning, som det väl trots allt blev, försjunker jag i nästa kapitel. Det handlar om vår förmåga att skapa illusioner av validitet i observationer och bygga en världsbild utifrån det, trots att vi egentligen har fakta på bordet som säger oss att vår tro om vad vi kan och förstår inte håller streck. Kahneman tar handel med aktier och värdepapper som exempel. Jag kände i och för sig redan till några exempel på detta fenomen, men han ger mig en mer sammanhängande bild med referenser till ett flertal studier; många på ett väldigt omfattande material. De visar alla en för branschen väldigt nedslående bild: Idén att det är skicklighet i första hand som avgör framgångar i investeringar saknar stöd i verkligheten. Man har exempelvis analyserat avkastningen i olika fonder under en period av femtio år. Det visar sig då för det första att två tredjedelar av dem inte har lyckats slå index. För det andra så finns över längre tidsserier liten eller ingen statistiskt signifikant samband mellan resultaten år för år. Visst gör vissa fonder lysande resultat vissa år; till stor glädje för de förvaltare som då får feta bonusar. Men året efter kan de lika gärna gå mediokert eller dåligt. Analyserna talar för att det allra mesta av de skillnader i avkastning som naturligtvis ändå uppstått beror på slumpen. Tur eller otur när man kastade tärningarna helt enkelt.

Kahneman fick vid ett tillfälle också chansen att i samband med ett föredrag hos en mäklarfirma göra en analys av enskilda mäklares resultat över längre tid. Även denna firma hade som sig brukas i branschen ett bonussystem som byggde på årsavkastningen. För ett enskilt blev det naturligtvis rätt stora skillnader mellan olika mäklare. Men hur såg resultaten ut när man tittade över hela det material om ett knappt decennium som Kahneman fick tillgång till? En statistisk analys visade en korrelation mellan årsresultaten på 0.01.Ingen alls med andra ord. Det uppstod en viss tystnad när Kahneman redogjorde för detta vid sitt föredrag. Men redan på middagen efteråt kom kommentarer från chefer och anställda som tydde på att de väldigt snabbt höll på att sopa detta besvärande faktum under mattan: Deras resultat och skillnaderna dem emellan var i princip helt slumpmässiga. Men hur ska man orka arbeta vidare med en sån insikt?

Det går naturligtvis att rikta viss kritik mot Kahnemans slutsatser. Även om skillnaderna mellan olika aktörer på marknaden tycks vara slumpmässiga, så kan det ju fortfarande finnas en skillnad mellan dessa experter och den stora, relativt okunniga massan. När man tittar på svårigheten de allra flesta s.k expertstrategier verkar ha att slå index över en längre tid så kan man dock undra. Kahneman går även in på mer amatörmässiga placerare och diskuterar undersökningar om hur det går för s.k daytraders. Det går inte särskilt bra – trots att denna grupp drivs av en grundmurad bild av sina egna stora kunskaper och förmåga att slå marknaden och andra investerare i den ständiga karusellen av köp och försäljningar. Denna övertro leder till att man gör för många och för dåliga affärer. Mot de professionella, stora aktörerna har de som grupp inte en chans. Fenomenet är också i hög grad könsbundet; Kvinnor har i genomsnitt högre avkastning på sina aktieportföljer – ett fenomen som i hög utsträckning kan knytas till att de håller på sina aktier längre och gör färre ”vågade” affärer.

Efter att ha läst och begrundat detta lyfter jag blicken från boken och ser att killen som snett emot mig på det fjärde sätet också läser. Det är en ung kille, kanske 25 år, som ser vältränad och vältrimmad ut på det där ambitiösa och självsäkra sättet. Och vad är det han läser? Till min häpnad ser jag att det är en bok om aktiehandel! Och inte vilken bok som helst: Dess tema är hur man som enskild investerare kan tillämpa en strategi som gör att man kan slå de stora aktörernas: De fonder och liknande som i hög utsträckning förlitar sig på automatiska analysprogram. En del av mig vill nu ”helt apropå” börja ”berätta” om det senaste kapitlets innehåll för mina kollegor. Motiven känns dock lite suddiga. Dels är det en känslan av situationskomiken i det hela, dels finns det en frestelse att ge den unge ”rik och framgångsrik-wannabeen” en liten knäpp på näsan. Jag kommer plötsligt att tänka på författaren Göran Häggs råd om hur man ska bemöta folk som kommer och påstår sig ha ett bussäkert recept för ekonomisk framgång: ”Är du rik själv?” Denna enkla, men geniala fråga fångar nästan hela invändningen mot hela den här branschen. Om du sutte på ett säkert sätt att tjäna stora pengar inom ett visst område: Varför dela med dig av ditt guldägg till andra människor? Kakan är ju alltid begränsad, hur man än vrider och vänder på saken. Ändå kan det vara svårt att se igenom, hur medveten man än är. Jag spelade ganska mycket poker i några år – med tämligen blygsamma framgångar nödgas jag erkänna. Under dessa år plöjde jag ett antal pokerböcker av ”experter” på hur man vinner i poker. Jag ska inte säga att dessa böcker helt saknar värde, men det säger ju något om chansen att verkligen bli rik på sitt pokerspel när så många väljer att avslöja sina tricks i böcker, videor och annat som går ut till hundratusentals framtida konkurrenter.

Vid sidan om dessa rätt tarvliga drivkrafter finns också en mer rättrådig och empatisk: Pedagogen/lärarbarnet i mig vill tala ur skägget och upplysa den unge mannen om den törnbeströdda väg han riskerar att få vandra om han ger sig in i att spekulera i aktier på allvar. Han ser ju inte elak ut, inte vill jag att han kanske ska förlora en massa pengar och bli olycklig? Ett diskret levererat ord på vägen kanske kan få honom att satsa på ett säkrare och i vart fall garanterat psykiskt mindre pressande vis att tjäna pengar på. ”The hardest way to make an easy living” är en berömd eufemism om att leva som professionell pokerspelare. Det är garanterat i mångt och mycket samma sak för enskilda som försöker leva på att handla med aktier och värdepapper.

I slutändan håller jag ändå tyst och får därmed behålla den komiska timingen för mig själv. Den bufflighet jag vet att jag kan utveckla på nätet gör sig sällan gällande på samma vis i det verkliga livet. Om det är uppfostran, känsla för vad som passar sig i riktiga sociala situationer eller bara vanlig blyghet är det kanske bättre att andra får bedöma. Dessutom drar jag kanske t.o.m någon liten lärdom av det jag läst av Kahneman: Jag liksom andra överskattar ofta den kunskap och förståelse vi har om ett visst fenomen eller situation. När vi faktiskt kan någonting så är risken stor att vårt expertkunnande gör oss båda lata i analysarbetet runt ett problem och övermodiga när det kommer till att dra slutsatser. En amerikansk undersökning om validiteten i olika experters utrikespolitiska bedömningar kom till väldigt nedslående resultat. De gissade endast obetydligt bättre än en glad amatör och de allra mest kunniga kunde av de skäl jag nämnde ovan ibland göra allra sämst ifrån sig. Det stämmer till viss ödmjukhet…

Utan några expertkunskaper i ämnet öl, kan jag ändå meddela att längden på denna bloggpost blev nästan exakt en stor (50 cl) Zlatopramen á 4,9 volymprocent alkohol. Oavsett vad den lilla läsarskaran själva tänker sig att dricka/drack denna regniga aprilkväll så ber jag att få tillönska er en trevlig fredag! Vad kan passa bättre än att göra det med: