jonesiskt

Alla inlägg under mars 2012

Av Henrik - 11 mars 2012 18:49

Söndagskvällen smyger sig på. Vi är som så ofta lite förskjutna i tiden och därför står en kastrull med ris nu och kokar på spisen till en sen och inte särskilt ambitiös söndagsmiddag. Inne i vardagsrummet pågår en Mario Kart-turnering som jag inte deltar i. Jag häckar istället här ute i köket som i detta compact living-hem även tjänar som arbetsrum, samt hyser 3 av lägenhetens 5 bokhyllor. Böckerna får tjäna som uppsugare av allt det stekos som hyresvärdens högeffektiva kolfilterfläkt inte orkar ta hand om. Det tog för övrigt nästan ett år innan en händig besökare upptäckte att "hantverkarna" som renoverade här för mindre än tre år sen inte ens hade tänkt på att packa upp filtren ur skyddsplasten! Jag lär dock knappast kunna förmå arga snickaren att avlägga visit här.


Vi har varit ute på vift denna helg. Om man nu kan anse en tur till Prins Daniels hemtrakter, 20 mil uppåt landet, för att vara på vift. Inga datorer togs med och vi motstod också i stort sett frestelsen att fingra på våra smartfoner. Som alltid när man orkar disciplinera sig till detta, så upptäcker både yngre och äldre familjemedlemmar att det går förvånansvärt bra att fördriva tiden ändå. Inte minst så pratar man mycket mer med varandra.


På vift är också min rakapparat. Den blev kvar i Örebro sedan först jag själv i torsdags och sen mamma i lördags lyckats glömma den vid avfärden. Resultatet är en klassisk tredagarsstubb som kanske skulle pryda mina kindben ännu mer om den inte var lite för ojämn. Genetik tillhör ju mina intressen och därför är jag förstås lite fascinerad över hur kromosomlotteriet har fallit ut på mig själv. Så där rent intuitivt tänker i alla fall jag mig att hårväxten liksom kommer i ett paket eller möjligen blir ett mellanting mellan föräldrarnas. Båda de sakerna ser man ju exempel på så fort man lär känna flera generationer i en familj. Mina egna söner tycks dra åt mellantingshållet: De har inte min rotborstaktiga kalufs och är båda ljusare än jag var i samma ålder. Å andra sidan är de inte riktigt så ljusa som sin mamma och håret ser åtminstone på mig ut att vara tjockare. Jag själv däremot har entydigt ärvt huvudhåret från mammas familj, där det är mörkt och tjockt hår från båda sidor. Skäggväxten och kroppsbehåringen ser däremot ut som en kopia av min pappas. Där min morfar behövde raka sig en gång till på kvällen om han skulle gå på middag kan jag utan större problem hoppa över en dag utan att se ut som en förrymd straffånge.


Innan jag försjunker helt i mitt eget yttre är det väl bäst att passa på att säga att jag är nästan lika intresserad av hur det tar sig ut på andra. Nästan omedvetet tittar jag ofta på vuxna och barn i sällskap ute på stan för att studera likheter dem emellan. Inte sällan är det så påtagligt att man nästan blir full i skratt över hur fysiska karaktärsdrag kan föras över nästan ograverade till nästa generation. En del människor har ju också mer speciella utseenden med ett slags "teman" (jag hittar inget bättre ord) som man ibland när man har riktigt tur kan se gå igen i en familj över tre generationer. Jag såg för ett tag sen ett sällskap med en äldre man, en i min ålder och två tonåringar där jag kunde ha slagit vad om alla mina besparingar om att det var farfar, pappa och två söner. De hade alla samma långa, skrangliga kroppar och ganska speciella ansiktsdrag. Syskon är också roligt. Hela skalan förekommer från fall där nästan ingen yttre likhet finns till människor som nästan ser ut som tvillingar utan att vara det. Och allt beror på vilka anlag som hamnar i könscellerna och hur dessa sen blandas ihop när ägg och spermie smälter ihop till den första cellen.


Mer än så blir det inte idag. Bloggen får ju inte börja sväva alltför mycket vid sidan av resten av tillvaron - den tillvaro där snart protester kommer att höras om jag inte slutför middagen och ser till att den kommer på bordet. Dagens post blev nog ungefär som titeln antyder och speglandes mina tankar idag: Lite hit och dit. Precis som livet i stort oftast för övrigt

Av Henrik - 8 mars 2012 17:38

Du är mitt första barnbarn sa hon alltid. Och berättade gärna om vad hon kände och tänkte den där kalla vinterdagen 1967 när jag kom till världen. Hur orolig hon var först och hur glad och lycklig hon blev sen när min pappa ringde. Hon upprepade sig inte för att hon var gaggig eller tyckte om att höra sin egen röst, utan för att hon ville visa hur mycket hon tyckte om mig. Inte för att det hade behövt uttryckas i ord så ofta; det var så uppenbart ändå. Från det jag var liten så älskade jag att åka till henne och morfar i Örebro. När vi inte åkte dit så kom de ofta till oss istället. Vi var så glada när de kom, men när de åkte på söndagen så sprang Erika och jag efter bilen när den rullade iväg på den lilla villagatan och grät. Naturligtvis var vi aningen melodramatiska och eggade upp varandra. Men vi var verkligen ledsna. För mormor var ju snäll. Och så rolig. Hon tycktes alltid ha tid att leka med oss eller busa. Eller ta med oss till en park och mata änder, eller gå på kondis. Och hon lyssnade alltid lika tålmodigt och med engagemang när jag höll långa utläggningar om det aktuella intresse som fångade mig. Trots att hennes intresse för universum, svampar eller dinosaurier var ganska begränsat.


Mormor hade mycket roligt att berätta också. Många historier kom från hennes arbete på BB som hon älskade. Andra handlade om klörkiga bekanta eller människor hon träffat. Mormor kände massvis av människor och kunde nästan alltid sätta fingret på de fåniga egenheterna hos var och en på ett sätt som gjorde att man alltid skrattade. Sen kunde hon vara allvarlig också. Jag förstod ganska tidigt av hennes berättelser att hennes egen barndom hade många mörka stråk: Föräldrar fastlåsta i ett olyckligt äktenskap och en mamma som oftast tog sig mer tid med diverse behövande i kvarteret än med sin egen dotter. Ur det, så tror jag åtminstone, formades en vilja att ge sin egen familj allt det hon inte själv hade fått. Och det gjorde hon också. Med en kärlek som räckte åt många. Om det låtit som jag på något vis var favoriserad, så har det låtit fel. Hon älskade sina döttrar och sina sex barnbarn och jag tror inte att någon av oss någonsin har känt sig åsidosatt av henne.


Hon hann för all del med lite män också. Livet igenom behöll hon en slags förtjusande flickaktighet, både fysiskt och i sitt sätt, som jag vet attraherade mer än en lite äldre herre när hon lite senare i livet blivit ensam. De fick nog också tillräckligt med uppmärksamhet oftast, men det var alltid klart vad som var nummer ett i hennes liv.


Åren gick och vi barnbarn växte upp. Lekarna och upptågen tog slut, men ersattes av en mer vuxen relation med mormor. När nu inte mormor ständigt behövde vara på golvet för att leka med mjukisdjuren eller vara farliga hästen så fanns mer tid för samtal; både roliga och mer allvarliga. Jag fick ännu mer förståelse för hur djupt hennes barndom och bråken mellan föräldrarna hade påverkat henne både känslomässigt och i värderingarna. Barnens bästa först var inte en vacker fras för henne, utan själva hennes väsen. Mormor älskade och beundrade Astrid Lindgren och jag kan utan att känna mig förmäten säga att jag kan hitta många likheter mellan deras personer.


Vi växte upp som sagt och det kom nya personer i familjen som hon tog till sitt hjärta. Inte mindre än tio barnbarnsbarn fick hon. Orken för vilda lekar var väl inte riktigt densamma som när vi var små. Men hon deltog med intresse i deras utveckling och blev alltid lika glad när hon fick träffa några av dem.


Mormor hade en ljus livssyn och var nästan alltid glad. Hon var i och för sig hemskt orolig att nånting skulle hända någon i familjen. Inför varje längre biltur hon visste att någon av oss skulle göra, så åkallades alltid skyddsänglarna. Den som skulle gå ut på kvällen blev noga tillsagd att akta sig för "olustingar"


Jag är medveten om att de här raderna kanske låter som en sagomormor, en retuscherad figur, sedd i backspegeln. Men min mormor levde inte i sagornas värld och hennes egen godhet innebar inte att hon var naiv. Det är inte mer än några år sen jag hade ett långt samtal med min mormor om en period i min barndom som jag helst vill glömma. Mormor var över 85 och den robusta fysik som dolde sig i hennes spensliga kropp hade så smått börjat svika henne. Men hennes minne var kristallklart som alltid, när hon återberättade en episod från 30 år bakåt i tiden som jag själv hade glömt. Detaljerna spelar ingen roll här, men jag var skakad och samtidigt fylld av djup respekt när jag förstod hur hon observerat och i en till synes mindre och inte så viktig episod, sett igenom en person helt som så många andra lät sig duperas av.


Min lilla mormor, vår lilla mormor, började till slut, de allra, allra sista åren att vissna som en trött liten blomma. Hon orkade inte skicka namnsdags- och födelsedagskort längre. Benen bar inte längre. Hon kom inte ihåg var hon hade lagt sin hörapparat och trodde ibland att det var morgon när det var kväll. En dag förstod hon inte längre klockan och hon kunde få för sig märkliga saker som att hon firat ner sig med ett lakan från sin balkong på åttonde våningen. Men det som var kärnan i mormor blev kvar. Hon blev fortfarande så glad när man ringde. Man fick alltid en klapp på kinden och en puss och samma varma leende som man fått sedan var liten. Så fyllde hon 90 till och med, fast hon för många år sen lovat min pappa att "inte bli så gammal". Nu var hon så trött att hon ibland somnade mitt i samtal. Men hon var lika glad som alltid åt att få komma och träffa alla barnbarnen och inte minst de senaste, små tillskotten på barnbarnsbarnfronten.


Saga eller inte, så måste allting ha ett slut. Jag önskar att jag kunde skriva att det blev så bra ett slut ändå efter omständigheterna kan bli. Men livet blir inte alltid som man tror och mormor blev tvungen att gå igenom det som är varje förälders fasa. Även om barnet självt hunnit gå i pension. Mitt i detta tunga och svåra hände då något märkligt. Mormors trötthet vek undan, de ibland lite orediga tankarna liksom klarnade upp. Plötsligt var hon alldeles närvarande igen, i mitten av sin familj. En sorglig söndag i januari hämtade jag och mamma henne med bil i Örebro, för att hon skulle få hälsa på på sjukhuset. Hon var så liten och skör. Men hon var med oss helt och fullt. Det är kanske det märkligaste jag upplevt i mitt liv. Efteråt var hon ledsen men lugn: "Nu vet jag att hon har det bra".

Begravningen blev hennes sista stund i kretsen av hela sin familj. Hon log sitt alldeles eget mormorsleende och klappade oss alla på kinden när vi stod runt henne. "Du är så snäll" sa hon flera gånger till mig. Som om de små tjänster jag kunde göra henne de sista åren när krafterna svek ens till en liten del kunde mäta sig med allting hon gjort för mig. Men så tänkte inte min mormor. Hon gav för att hon ville ge, utan tanke på motprestation från den hon gav till.


En liten tid efteråt; en solig dag i mars, en sån där dag som inte kan bestämma sig om den vill vara vår eller vinter, så drog mormor sitt sista andetag. Några timmar senare stod jag där och betraktade henne. Av en märklig slump så var jag just denna dag på en enda dag när precis lika gammal som hon var den dag jag kom till världen: 45 år, 1 månad och 7 dagar. Mormor såg inte ut som hon brukade, men jag kunde först inte riktigt sätta fingret på varför. Det var inte frånvaron av liv i sig. Vi satt där kanske 10 minuter, grät lite tillsammans och talade om det som nu utan återvändo var slut. Så, alldeles innan vi skulle gå förstod jag det plötsligt. Det var det strama, nästan stränga dragen i hennes ansikte. Genom alla de år vi fick ha tillsammans här på jorden och alla de gånger vi träffades, så såg jag henne ibland ledsen och orolig och någon enstaka gång upprörd också. Men inte en enda gång såg jag någonting strängt eller avvisande i hennes ansikte. Det ansikte hon alltid vände emot oss, aldrig bort.


Med stor sorg och saknad.

Med stor kärlek.


/Henrik



 

Av Henrik - 6 mars 2012 19:22

Läser deklarationen om framtida innehåll i gårdagens bloggpost. Lät det inte lite lätt pretto det där? Fråntar jag mig själv rätten att blogga om sommarens EM-slutspel, en trevlig pubkväll eller bara drämma in något allmänt nonsens åt one-linerhållet när jag råkar känna för det? Det vore ju dumt, Låt oss säga att den här bloggen tänker sig att vara seriös i första hand, men inte bangar för en och annan utflykt till mer lättsamma eller rentav fåniga saker.


Nu är jag inte dummare än att jag inser att en blogg utan klar profil eller tema har sina problem. Hur skapar man en känsla av helhet och sammanhang i bloggen - nånting jag tror attraherar de flesta som läser bloggar. Även om jag personligen är ointresserad av saker som "Jossans träningsblogg", "Stinas kakrecept och kakbilder" eller "Min väg mot 65 kg", så kan jag förstå att de får sina trogna läsare som återkommer för att se vad vågen stannade på idag, Stinas senaste kakbak eller Jossans... ja vi kanske inte ska fördjupa oss i orsaken till att unga, vältrimmade tjejers mer eller mindre gravt särskrivna och felstavade men väl fotospäckade "träningsbloggar" ofta har stoora läsarskaror. Det hade de åtminstone när jag bloggade om Scrabble på Metrobloggen. Jag gick vid något tillfälle igenom de bloggar som låg på topp-10 i antal läsare, för att se om jag kunde lära mig något av dem. Men jag blev mest bara nedslagen. Hur kunde så många människor ägna sig åt att läsa dessa illa skrivna och allmänt tanketomma alster som till 90% handlade om vad man hade kört för träningspass under dagen, fika med kompisarna och mys med pojkvännen.


Ska man vara helt ärlig så finns det ju också mer jordnära orsaker till att jag inte kan ha en träningsblogg. Det finns inte tillräckligt mycket att skriva om, eftersom jag befinner mig ett antal mil från den disciplin som Jossan och hennes gelikar faktiskt upprätthåller på träningsfronten. Jag tränar... men det blir oregelbundet och lite så där - ska vi säga "trekvartshjärtat"? Så tänker jag naturligtvis också på att jag ska träna mer "sen". Detta "sen" och vilken roll det spelar i mitt och många andras liv, vore nog värt en alldeles egen bloggpost. Sen nån gång :-)


Bland mina "sen" just nu finns idén att jag när våren och ett mer behagligt väder kommer ska börja gå till jobbet. Det är en nätt liten promenad på runt 6 km och även om jag fortfarande håller en hög marschfart så tar det uppemot en timme. Problemet är att denna timme skulle kunna tillbringas i sängen och därför har liknande tankar tidigare alltid stannat vid just tankar. Kudden och täcket är aldrig så sköna som en tidig morgon när det fortfarande finns liiite tid kvar innan man MÅSTE gå upp för att hinna till jobbt i nån slags anständig tid.


Ser man på - nu ropas det att maten är klar och jag har fyllt en post med ett innehåll som vare sig känns filosofiskt, dagsaktuellt eller behandlade något av mina mer seriösa intressen. Helt enkelt bara en något mer ordrik (och förhoppningsvis mer språkriktig) variant av "Jossans träningsblogg". Dock utan mysrapport eller foton av mig i inte alltför lössittande träningskläder. Det skålar vi på. I vatten, jag försöker ju vara lite nyttig nuförtiden.

Av Henrik - 5 mars 2012 22:20

Jag har drabbats av skrivklåda. Igen. Det torde inte förvåna någon som känner mig närmare. Mitt problem har aldrig bestått i oförmågan att producera ord i tryck. Som Frans G. Bengtsson - en av mina favoritförfattare - uttryckte saken i essän Lakonismer så borde jag kunna räknas in i skaran skribenter som aldrig falla på idén att med tre ord säga vad de lika lätt kunna säga med femton.


Precis som Frans hyser jag dock en stor respekt, för att inte säga kärlek, till människor som kan konsten att uttrycka sig kort och kärnfullt. Min syster är en av dem. När jag fyllde 30 ordnade jag en födelsedagsfest och fick förstås experthjälp av henne (hon är grafisk formgivare) med inbjudan. Jag ansträngde mig verkligen att göra den kort och kärnfull. Jag skrev och strök. Och strök ännu mer. Sen kom Erika och strök ytterligare hälften av allt jag skrivit. Det blev riktigt bra.


Med åren har jag ändå lärt mig att skriva kortare och dämpa min kärlek till det mångordiga. Inte minst på jobbet. Jag kan, men det naturliga är fortfarande att brodera ut. Förmodligen blir mina bästa textalster de där jag verkligen tar mig tid att granska det jag skrivit och tvingar mig själv att med strykpennan i högsta hugg karva bort allt överflödigt. Men det tar tid. Jag har en from förhoppning om att ändå kunna göra det här på bloggen. Vi får väl se hur det blir med den saken.


Denna fallenhet för ord i kubik handlar väl som så mycket annat i livet om både arv och miljö och ni hittar en del av orsaken i bloggens titel. Ni kanske inte visste att jonésisk är ett adjektiv i svenska språket. Men det är det. I den lilla släkten med samma namn åtminstone. Jag vet inte om jag kan fånga det i några få ord, men det handlar väl om nån som gillar att diskutera och filosofera - gärna på ett ganska drastiskt vis, inte har så nära till de djupare känslorna alla gånger och är rätt opraktisk på det stora hela taget. En viss fallenhet för att se det absurda i tillvaron och någon slags insikt om att man själv liksom de flesta andra människor på det stora hela taget är ganska fånig, skulle man väl också kunna lägga till. Av nån anledning tyckte jag att det kunde passa som titel på min blogg och därmed får det bli.


Vad ska bloggen handla om då? Ja, den som det säkert visste. Jag har tidigare haft en temablogg om Scrabble för mig själv och den del av bekantskapskretsen som är intresserad av denna nördiga fritidssysselsättning. Jag känner mig rätt klar med det ämnet, men någon enstaka post kan väl inte uteslutas. Snarare tror jag att det blir poster om sådant som för tillfället fångar mitt intresse. Ni som redan känner mig vet att det verkligen kan vara allt möjligt. (Kvasi)filosofiska betraktelser, psykologi och neurovetenskap, människans historia, liiite politik ibland kanske och ett och annat dagsaktuellt. Har ni inte redan somnat av den här uppräkningen så kanske ni kommer tillbaka och läser mer en annan dag

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se