jonesiskt

Alla inlägg den 31 mars 2012

Av Henrik - 31 mars 2012 13:16

Tittar ut genom köksfönstret och ser en inte helt oväntad, men ändå oönskad syn. Efter den tidiga och sköna våren har vintern ändå bestämt sig för att göra comeback. Några centimeter snö har fallit under natten och ligger åtminstone här ute i Vällingby kvar på marken och alla de takåsar jag kan spana ut över från femte våningen. Något som ser ut som ett mellanting mellan snöblandat regn och snö (jag har inte för avsikt att undersöka det närmare om jag kan slippa) faller från en gråmulen himmel och blåsten rister i de fortfarande kala trädkronorna. Våren har råkat ut för ett bakslag. Det var i och för sig inte oväntat. Tvärtom, det händer ju i princip vartenda år. Ändå blir man lika besviken varje gång. Varför är det så? Händelsen i sig är förvisso negativ, men den kommer inte som någon direkt överraskning. Den här gången hade jag till och med pejlat in den via SMHI. Annars är jag inte någon större konsument av väderleksrapporter, utan har snarast en slags defaitistisk syn på vädret. Precis som Papphammar konstaterande i den klassiska sketchen så får ju Sverige väder, alldeles oavsett om jag läser prognoser eller inte. Det kan bli bra, det kan bli dåligt, men någon form av väder blir det alltid. Oftast påverkar det ändå inte ens dagsplan. Ut och iväg ska man hursomhelst. Jobbet, handla mat, ungarnas träningsmatch, den sen länge bestämda artighetsvisiten till moster Agda i Falköping. Alla dessa vardagssaker vi fyller våra vakna tid med oavsett om det är snöglopp och blåst där utanför eller strålande solsken och 25 grader. Vi lever i ett land som trots kvällstidningarnas tjat om ”det galna vädret”, ”snöchocken”, ”rysskylan” och vad det nu kan vara sällan eller aldrig bjuder på så extrema väderförhållanden att vi tvingas justera våra dagliga planer efter dem.


I det fåtal aktiviteter som faktiskt kan vara lite väderstyrda; skogsutflykten, att åka och bada eller dagsturen till slalombacken så är det ju faktiskt så att vi strängt taget inte MÅSTE checka av med SMHI innan heller. Vi kan faktiskt invänta den aktuella dagen och ta ett definitivt beslut då. Och även om vi kollar av prognoserna innan så är de ju trots allt bara prognoser. På lördagen kan det vara spöregn i alla fall, trots löften om strålande sol. Därför är det sällan jag tittar på eller läser väderleksrapporter. Att så många andra gör det antar jag snarare handlar om vana än reellt behov. Det finns något närmast meditativt i kartbilderna med sina stiliserade solar, regnmoln och utritade temperaturer. Och visst är det lite intressant på något plan att få vetskap om att vädret i Buenos Aires är 27 grader och solsken. Det där sista läste jag för övrigt av i min väderapp på smartphonen. Uppenbarligen är jag inte fullt så likgiltig inför vädrets växlingar som jag själv vill tro.     


”Bakslaget” är en del av våren och borde därför varken göra oss negativt överraskade eller nedstämda. Snarare är de ett tecken på att vintern håller på att släppa greppet slutgiltigt. En sista kraftansträngning gör den, men den blir aldrig långvarig. Bakslaget är en vädermässig parentes. Tyvärr hjälper det inte att intala sig själv detta. Alla de här förnumstiga raderna jag har fyllt bloggen med gör mig inte ett dugg mindre väderdeprimerad när jag vänder blicken utåt igen. Våren, vart tog du vägen?


Även utan tillfälliga återfall i vinterväder så är kanske den känsla som dominerar just vid den här tiden på året ”nära men inte riktigt där”. De ljusare och varmare tiderna, de tider som vi i vårt land med dess distinkta årstidsväxlingar ser fram emot med en sån förväntan och längtan som de sällan eller aldrig kan leva upp till helt när de väl kommer; de är nästan här nu, men fortfarande gäckar de oss, väntar runt hörnet. Jag antar att det inte bara är jag som upplever det så. När man är i början eller mitt i det man egentligen inte önskar vara i så finns ändå oftast en slags resignerat accepterande. November är en usel, mörk och allmänt hemsk månad. Men det är inte mycket man kan göra åt saken. Hela vintern och mörkret ligger framför en, så man får ruska på sig och gå in och tända en läslampa. Samma sak i tandläkarstolen när de just satt första bedövningssprutan. Man ligger där och försöker slappna av och stoiskt uthärda. Men när det gått nästan en timme, när man inser att de rimligen snart är klara men fortfarande borrar och har sig i den där tanden som ska rotfyllas; då kan man känna hur uppgivenhet, panik och självömkan tävlar om utrymmet inuti en. När jag för rätt många år sen nu gjorde lumpen så var det efter den inledande chocken i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som kontrollerad depression. Jag var resignerad, tyckte att livet var mest på minussidan och såg inget slut. Men jag härdade ut, för vad annat kunde jag göra? Inte ens Klasse som försvann efter en månad och dök upp ytterligare en månad senare för att tömma sitt skåp, fick mig att känna på ett annat vis. Det var hans utväg, inte min. Men alldeles i slutet, när jag uthärdat en hel vinter, vår och större delen av sommaren i grönkläder och skrikande befäl, så kom det värsta. Efter det lilla övningsuppehållet återstod tre veckor till muck. Piece of cake trodde jag. I själva verket blev det nästan de svåraste. Jag var så nära att slippa ut ur eländet, men ändå så långt borta. Att det bara var två veckor kvar innebar inte att befälen slutade skrika eller kräva att man trött och smutsig skulle släpa omkring på femton, tjugo kilo utrustning i en meningslös skog flera dygn i sträck.


Samma sak är det alltså så här års. Om någon månad kommer grönskan igång på allvar och kylan släpper greppet. Det är nära, men särskilt en sån här dag fortfarande långt borta. Det är ljusare nu, men fortfarande inte riktigt så ljust att det känns gott i kroppen.  Sån tur då att det finns sätt att pigga upp sig på. Musik som gör att man kan färdas lite i förväg och känna det där man vet att man kommer att känna om någon månad redan nu. Just den här verkar andra förknippa med sommaren, men för mig är det framför allt ett vårstycke. Svensk instrumentalmusik som måste ha skrivits i ett tillstånd av sällsynt inspiration, en sån där som låtskrivare någon gång kan träffa rakt på när de hittar ett tema som verkligen, verkligen ligger nära dem själva och deras innersta tankar och känslor. Utlagd på tuben av självaste kompositören himself; Björn J-son Lindh. Glad vår kära läsare – den är snart här på riktigt, jag lovar!

 

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se