Jag har alltid varit kalenderbitare. Som barn var jag alltid sysselsatt med att fylla hjärnan med någon mer eller mindre meningslös kunskap som för tillfället intresserade mig och kunde uttryckas i någon form av tabeller eller kanske listor. Sveriges regentlängd hela vägen från Erik Segersäll på 900-talet, tabellerna i allsvenskan, elitserien och division 1 i båda fotbollen, hockeyn, handbollen, basketen och bandyn. De största sjöarna, de längsta floderna, årets bästa resultat i alla friidrottsgrenar. Med åren kom andra intressen och kalenderbitandet fick en lite mer underordnad roll i mitt liv. Helt har det dock aldrig försvunnit och fortfarande tycker jag om att leta runt bland märkliga fakta och rekord, gärna uppställda snyggt och prydligt i list- eller tabellform.

En av de rekord som fascinerade mig redan som liten är hur gamla människor kan bli. Under en period önskade jag mig en ny upplaga av Guiness rekordbok varje år. En av de första sidorna jag alltid kollade var listan med äldsta människorna som levat. I de första upplagorna hölls rekordet av mrs Delila Filkins; en gammal amerikanska under vars livstid inte mindre än 27 presidenter avlöste varandra i Vita huset innan hon slutligen dog i slutet av 1920-talet. Hon var då 113 år gammal och det skulle visa sig vara ett svårslaget rekord som stod sig i runt 50 år. Till slut blev hon emellertid utkonkurrerad av en liten rynkig japan: Shigechiyo Izumi. Han hade den fascinerande egenskapen att till skillnad från de andra i åldringsrekordlistan fortfarande vara i livet. Han fyllde 114 och passerade mrs Filkins rekord, han blev 115, han blev 116. En reporter från rekordboken for till Japan och träffade honom och rapporterade att han hans vita hår av någon oförklarlig anledning hade börjat återfå sin ursprungliga färg vid tinningarna. Man läste om hur han antecknats som 6 år gammal vid Japans första folkräkning år 1871 och hade arbetat som bonde ute på fälten till han var en bra bit över 100. Otroligt. Och det skulle bli mer. Den gamle mannen trotsade alla tidigare kända förutsägelser om människans möjliga ålder och firade sin 120-årsdag år 1985. Först ett drygt halvår senare kom hans liv till sist fram till sitt slut.

Historien om Shigechiyo Izumi är fantastisk. Tyvärr delar den en egenskap med många andra fantastiska historier: Den är av allt att döma inte sann. Enda sedan de anonyma författarna till moseböckerna i Gamla Testamentet försökte slå i sina läsare att Metusalem levde tills han blev 969 år gammal, så har mer eller mindre osannolika historier om uråldriga människor cirkulerat runt. Till och med i vårt eget lagom land med sin långa historia av kontroll av befolkningen genom kyrkböcker och husförhörslängder cirkulerade historier om människor som levt i flera hundra år, eller åtminstone en bra bit efter sin hundrade födelsedag. I en socken i Värmland finns det en anteckning i dödboken för 1699 att en kvinna avlidit i en ålder av 150 år. I stora vida världen var historierna ännu fler och ännu mer märkliga. Guiness rekordbok var väl medvetna om detta och släppte därför inte in personer i sin rekordlista som inte kunde visa upp säker dokumentation över sin ålder och sin identitet. Därmed föll exempelvis alla åldringar från Kaukasus bort som när jag var yngre påstods bli både 130 och 140 år genom att äta en massa yoghurt och valla får i den friska luften uppe i bergen. Trots dessa krav så har det senare ibland annat Izumis fall visat sig att uppgifterna varit felaktiga. Något år efter hans död försökte japanska myndigheter bringa klarhet i uppgifterna om hans identitet. Det visade sig då att det troligen förhåller sig så att han i själva verket var född 1880 och hade fått sitt namn som en s.k nekronym efter den bror som omnämndes i folkräkningen 1871, men uppenbarligen dött ung. Det här bruket förekom även i Sverige och har säkert skapat förvirring i folkbokföringen mer än en gång. Min egen morfar fick namn efter en bror som fötts några år innan honom, men dött som spädbarn. Vår lille Shigechiyo (ett minnesspår i mitt huvud säger att han bara var 146 centimeter lång) var således ”bara” runt 105 år vid sin död. En respektingivande ålder förvisso, även i Japan som har flest 100-åringar i världen i relation till sin folkmängd. Men något rekord är det inte.

Efter att Shigechiyo postumt fått abdikera från ålderstronen lyckades ett par gamla damer passera 114-strecket. Väldigt gammalt, men i relation till de påstådda 120 åren han levde verkade det kanske ändå inte så märkligt. Det föreföll som om rekordet skulle fortsätta att flyttas fram i väldigt långsam takt och ingen visste egentligen om det var möjligt för en människa att leva i mer än 115 år. Men så kom Jeanne Calment. Till skillnad från Izumifallet så har det aldrig rått några tvivel om hennes ålder; hennes fall är i själva verket det kanske bäst dokumenterade av alla. Hon föddes i Arles i Frankrike år 1875. Vid tretton års ålder träffade hon den berömde Vincent van Gogh när han kom in för att handla i en affär som ägdes av en hennes morbror. År 1896 gifte hon sig med en välbärgad syssling och behövde därför aldrig arbeta. Hon fick en dotter som dog i lunginflammation redan på 30-talet. Jeanne övertog då vårdnaden om dottersonen som tragiskt nog också dog ganska ung, i en bilolycka. Då hade Jeanne också hunnit bli änka sen ganska lång tid tillbaka. Men själv fortsatte hon leva. År 1965 ingick hon, 90 år gammal, ett avtal med en drygt 40 år yngre advokat: Hon sålde honom sin lägenhet mot en månatlig ersättning på 2500 franc och att hon skulle få bo kvar i den till sin död. Detta av allt att döma lukrativa avtal för advokaten skulle i själva verket visa sig bli hans livs sämsta affär. Han måste ha kalkylerat med att hon på sin höjd skulle leva i ytterligare några år. Men fru Calment behöll sin goda hälsa. 60-talet gick och 70-talet med. Jeanne fyllde 100 år och cyklade fortfarande omkring i staden. Vid fyllda 110 år bodde hon fortfarande i lägenheten och advokaten hade vid det här laget betalat långt mer än vad den egentligen var värd. Fem år senare slog hon rekordet som världens äldsta människa genom tiderna. Och åldersrekordet skulle ryka all världens väg, för hon levde i ytterligare 6 år och fick uppleva sin 121:a födelsedag. Hon överlevde t.o.m den sluge advokaten. När hon dog var hon den sista människan från 1870-talet i världen.

  Jeanne Calment vid 20 års ålder, 1896

  Calment, 100 år senare på sin 121:a födelsedag

Numer kan jag och andra kalendebitare hitta mängder av information på nätet om Jeanne Calment och andra s.k supercentenarians (vi saknar ett svenskt ord). Naturligtvis har jag surfat runt bland dessa sidor. En supercentenarian är en person som är 110 år gammal eller mer. Trots ökad medellivslängd och allt fler verkligt gamla i vår del av världen så är det fortfarande en väldigt exklusiv klubb; Det finns inte mer än några hundra säkert verifierade fall genom tiderna och har man lyckats med den än mer anslående bedriften att bli 115 år så är medlem i ett sällskap som omfattar färre än 30 personer som blivit fullt styrkta. Amerikanskan Besse Cooper, född 1896, är världens nu levande äldsta människa. Hon tillhör också en skara som nu blivit mycket liten och exklusiv: De sista 1800-talsmänniskorna i världen. Dessa ”sista-listor” är väl på sätt och vis lite morbida, men jag kan inte hjälpa att jag är fascinerad av dem. Och ensam om det är jag tydligen inte. Till för ett par år sen fanns t ex fortfarande en liten handfull överlevande veteraner från första världskriget; så långt borta i historiens dunkel känns det inte nu? Till de allra sista minnessammankomsterna kördes de i rullstol: Män på 110 år eller mer vars kamrater i många fall legat döda i massgravar runt fronterna i mer än 90 år. Så olika våra liv kan gestalta sig.

  Henry Allingham (1896-2009), Storbrittaniens siste veteran från aktiv krigstjänstgöring under 1:a världskriget.

Man kan ju undra vad som åstadkommit dessa rekordåldringars långa liv. Tyvärr verkar inte forskningen ha någon riktigt bra svar på frågan. Bra gener är förstås en viktig komponent, men tittar man på livsstilen så verkar det långt ifrån självklart att det finns något starkt samband med hur man skött sig och extremt hög ålder. Jeanne Calment både drack och rökte, om än i måttliga mängder. Världens hittills bevisat äldste man – danskamerikanen Christian Mortensen som dog nära 116 år gammal år 1998 – rökte cigarrer. Vad man möjligen kan se är att få eller ingen av dessa extremt gamla har levt väldigt hektiska liv och de tycks i regel också varit normalviktiga eller smala i hela sina liv.

Är det då ett eftersträvansvärt rekord att hamna i ”110-klubben” eller rentav bli världens äldsta människa? Tyvärr får man nog konstatera att det sällan eller aldrig finns så mycket krafter kvar till att slå klackarna i taket om det händer. Visserligen har merparten av dessa supercentenarians varit ovanligt friska och vitala långt upp i åldrarna. Den amerikanska barnläkaren Leila Denmark som var med och tog fram vaccinet mot kikhosta för mer än 80 år sen var verksam i sitt yrke till 103 års ålder. Några år senare tog hon fortfarande promenader. Men åldern har till slut hunnit upp även denna imponerande kvinna som delar födelsedag med mig. Nu är hon 114 år, sängliggande och talar inte längre. Så gott som alla 110-åringarna hör och ser dåligt och en hög andel av dem har åldersdemens i ett mer eller mindre framskridet stadium. De bor på äldreboenden eller hemma hos anhöriga. Det behöver ju inte betyda att de saknar livsglädje och uppenbarligen kan ju åtminstone en del av dem fortfarande njuta av sådant som att röka en cigarr. Men att åldern vilar tungt på deras axlar ser man. Fast roligt och fascinerande att läsa om dem är det ändå. Kanske kan gamle Jiremoen Kimura (född 1897) från Japan hänga med ett år till och därmed slå Christian Mortensens rekord och bli världens äldste man någonsin. Den som lever får se.