Polisen är en av de mest centrala funktionerna i ett samhälle. Vi kan alltid diskutera gränserna och omfattningen för det allmänna; Ska vi ha offentlig tandvård? Vem ska driva universiteten? Ska folk spara till sina pensioner själva, eller ska vi ha offentliga system som alla är tvångsanslutna till? Polisen däremot, är en självklar offentlig funktion. Det ligger i själva grundidén med en stat att den utfärdar lagar och förordningar och ser till att dessa efterlevs. Inom sina gränser upprätthåller staten ett våldsmonopol; I utbyte mot trygghet och skydd mot övergrepp och kränkningar från andra avstår vi alla rätten att skipa rättvisa själva. Om vi blir utsatta för ett brott så går vi till polisen och anmäler det, vi anlitar inte ett privat vaktbolag för att få tillbaka det stulna, eller för att hämnas på den som misshandlade oss. Om förtroendet för polisens förmåga att göra sitt arbete sviktar så är det allvarligt, inte minst därför att det kan öppna upp för sådant som urholkar eller direkt hotar rättssamhället.

Hur fungerar då polisen? Det är ju en organisation som mer eller mindre ständigt har allmänhetens ögon på sig. Rätt många är av olika skäl misstrogna, eller rentav fientligt inställda till deras arbete och tar varje chans att slänga skit på dem. De extrema förhållanden som jobbet bitvis består av bidrar också till att ”skandaler” (verkliga eller påstådda) med jämna mellanrum ventileras i media. Påstådda övergrepp är tacksamt stoff för reportage, det bör man alltid ha i bakhuvudet när man läser dem. Självklart är det dock viktigt att en institution med såna maktbefogenheter granskas fortlöpande. Vi har också anledning att kräva att de nästan 20 miljarder kronor som staten i år lägger på polisen används på ett effektivt och rättssäkert vis.

Kritik utifrån är viktig, men när det kommer allvarlig kritik inifrån så finns det ännu mer skäl att känna sig oroad. För några år sen sa ordföranden i Polisförbundet att poliserna i alltför stor utsträckning jagar småförbrytare, istället för riktiga brottslingar. Ett antal andra personer med mer eller mindre god insyn i verksamheten har också varit öppet kritiska i media mot olika företeelser. Den gode Leif GWP hörs förstås uttala sig med jämna mellanrum. Men den som kanske fått allra mest uppmärksamhet på sistone är Stefan Holgersson.  Det är på goda grunder. Stefan har nämligen en del att luta sig mot när han tar till orda. För sju år sen doktorerade han på avhandlingen Yrke: Polis som byggde på ett stort antal intervjuer med polismän över hela Sverige och analyser av statistiskt material. Men Stefans perspektiv på polisarbetet är långt ifrån enbart akademiskt. Han är själv polisman sen nästan 20 år tillbaka. Vid sidan av sitt forskningsarbete, som omfattar ett flertal undersökningar och rapporter vid sidan av avhandlingen, har han hela tiden fortsatt att arbeta i yttre tjänst. Han har ingått i flera olika specialkommandon och var i många år stationerad i Sveriges kanske hårdaste polisdistrikt: Norra Botkyrka. Dessutom har han under sitt forskningsarbete gjort utryckningspass på många av de distrikt där han intervjuat poliser, för att få en mer konkret bild av de betingelser som just de arbetar under. Det kan alltså finnas mer än en god anledning att ta det han har att säga om polisen på allvar

Stefan har i sitt forskningsarbete bland annat kunnat visa på att det råder en väldigt ojämn fördelning mellan enskilda polismän när man tittar på ingripanden av olika slag. På många distrikt står ett par, tre personer för kanske hälften av ingripandena eller mer. Många tar så gott som inga egna initiativ alls. Detta, menar Stefan, beror mycket på en kultur som inte uppmuntrar resultat och rutiner som gör att den som gör många ingripanden snarast straffas för detta genom långdraget rapporteringsarbete i IT-system som inte är ändamålsenliga. Tyvärr stannar det inte där. Stefan har också visat på hur man även från ledningshåll prioriterar insatser med låg eller nästan ingen reell utdelning, bara för att de ger enkla ”pinnar” i statistiken och gör det lättare att nå upp till de kvantitativa mål som är satta för verksamheten. Och inte nog med det, när man ändå inte nått upp till målen genom att t ex gå runt och drogtesta kända missbrukare flera gånger i månaden så har man ägnat sig åt rent mygel i rapporteringen. Och det här är bara några saker, det finns mer.

Stefan försökte länge att nå resultat den formella vägen som man brukar säga. Han försökte få uppmärksamhet för sina resultat i olika, interna ledningsgrupper och andra sammanhang inom polisen och var väldigt försiktigt och återhållsam när han ändå blev intervjuad i media. Han har hela tiden fått mycket stöd och medhåll från vanliga polismän och i det tysta även från åtskilliga chefer. Men lite eller ingenting konkret hände. Snarare tvärtom. Det blev uppenbart att den högsta ledningen inte uppskattade vare sig Stefans eller hans kollegors arbete. Det var helt enkelt inte det man ville höra och man var rädd att det skulle leda till en negativ bild av polisen om det kom ut i media. I det läget har Stefan valt att successivt bli mer öppen åt media och säga rakt ut vad han tycker om saker och ting. Tack vare sin unika kunskapsposition har han också kunnat nå ut i media. Stefan har blivit en ”whistleblower”, en som slår larm utåt om allvarliga problem i en verksamhet.

Att vara en whistleblower är inte oproblematiskt. Mänskligheten har alltid haft en tendens att skjuta på budbärare och att påtala missförhållanden kan göra att man stöter sig med mäktiga personer. Oavsett hur sant det man påtalar är. Stefan har blivit utskälld och omplacerad. Förra sommaren blev han uppkallad till polismästaren i Södertörns polisdistrikt som försökte pressa honom på vem som lämnat uppgifter till Expressen anonymt om statistikfusk. Det är som kanske bekant ett grundlagsbrott för chefer i offentlig verksamhet att efterforska källor; meddelandeskyddet anses som en mycket betydelsefull del av ett öppet, demokratiskt rättssamhälle. Oturligt nog för polismästaren så hade Stefan, vis av liknande händelser sen tidigare, med sig en dold bandspelare. Det hela är anmält till justitiekanslern som inlett en utredning. Polisförbundet ville att den brottsmisstänkte polismästaren skulle stängas av, men kan man tänka sig: Länspolismästaren hade fortsatt förtroende för honom.

Det finns alltid en risk att whistleblowers betraktas med viss misstänksamhet, även av andra personer än de makthavare som känner sig trampade på tårna. Är det inte en bråkmakare det där egentligen? Nån som har en dold agenda med ett personligt hämndmotiv? Är det inte lite illojalt ändå att gå ut i pressen, hur fel det än är? Är det inte åtminstone en rätt negativ människa, en felfinnare? Så hur är det med Stefan Holgersson då? Som ni kanske anat vid det här laget så är jag inte bara bekant med Stefan via tidningar, radiointervjuer och TV. Stefan är en gammal vän till mig, vi lärde känna varandra när vi började på gymnasiet tillsammans för närmare 30 år sen. Vi har haft många och långa samtal genom åren. Inte minst om offentlig verksamhet och ledarskapet i det, utifrån våra respektive erfarenheter från Skatteverket och Polisen. Få människor jag känner har så mycket positiv energi, idealism och engagemang inom sig som Stefan. Det han gör, det gör han inte för personlig vinning eller hämnd, utan för att han vill att den svenska polisen ska fungera som den egentligen är tänkt att fungera: Ge oss trygghet som medborgare. Ta fast brottslingar. Han vill att poliser ska syssla med saker som ger resultat, inte jaga ”pinnar” eller ägna sig åt improduktiva, interna, byråkratiska rutiner. Han tror att det skulle kunna bli verklighet med ett annat synsätt och en annan ledningsfilosofi. Det han gör, det gör han av lojalitet mot sin arbetsgivare och sitt uppdrag som offentligt anställd, inte av illojalitet. Det han gör är viktigt, det är värt all respekt och förtjänar ett aktivt stöd från alla med något slags intresse för att det offentliga Sverige ska fungera på ett effektivt och rättssäkert vis. Det här är mitt lilla, blygsamma sätt att försöka ge honom mitt. Så blås starkare i din polisvisselpipa Stefan! Det finns många som behöver öppna öronen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...