jonesiskt

Direktlänk till inlägg 19 mars 2012

In time - eller från pekoral till mästerverk på vita duken

Av Henrik - 19 mars 2012 21:28

 

Det är en SÅ bra grundidé till en film. In time från 2011 med Justin Timberlake och Amanda Seyfried bygger på en lika enkel som genial plot: I en framtid där forskare lyckats lösa åldrandets gåta och därmed ge möjlighet till evig ungdom så har tid ersatt pengar som betalningsmedel. För att förhindra att befolkningen ökar exponentiellt så måste man hela tiden tjäna tid för att inte den inbyggda klockan alla har på sina underarmar ska ticka ner på noll och utlösa ett dödsprogram som omedelbart och utan pardon tar livet av sin bärare. Klockan aktiveras när man fyller 25 år, samtidigt som man får behandlingen som gör att man stannar i denna ålder rent fysiskt. Alla får ett år tillgodo, men sen gäller det att tjäna tid. För klockan tickar obönhörligen neråt. Dels med den faktiska tid som förflyter, men så måste man man också betala för allt man behöver med tid som dras från ens räkneverk. En bussbiljett: 2 timmar. En hamburgare: 3 timmar. Ett par nya jeans: 4 dagar. Alla går omkring evigt unga och vackra, men en stor del av befolkningen lever hela tiden på marginalen: En marginal som räknas i några få dagar, eller kanske t.o.m timmar. En dag utan arbete kan innebära döden… Samtidigt finns rika som har hundratals eller t.o.m tusentals år till godo. Staden där berättelsen utspelar sig är indelad i olika tidszoner: För att få tillträde till en viss zon behöver man ha en viss mängd tid på sin räknare och måste dessutom betala dyrbar tid för att få komma in. I ghettot lever de människor vars klockor hela tiden håller på att ticka ut. Inte bara håller på förresten, folk dör hela tiden; bokstavligen mitt i språnget.


Som gammal avdankad SF-fantast måste man förstås kapitulera för det här scenariot. Men tyvärr så fortsätter filmen inte lika bra som den börjar. Det uppstår fler och fler irriterande inkonsekvenser i handlingen, som till slut blir till rena logiska grodor. Själva storyn urartar alltmer i någon slags modern variant av Bonnie&Clyde, som känns totalt orealistisk givet de ”lagar” som just denna films universum förmodas lyda under. Filmen blir alltmer schablonartad ju närmare den kommer finalen och till slut vill man bara att den ska ta slut. Dubbelt besviken eftersom det inte bara var en rätt kass film, utan dessutom för att det kunde ha blivit en klassiker.


Det här för mig vidare in i funderingar vad det egentligen är som gör att en film lyckas med det en film ska lyckas med: Att berätta en historia på ett vis som fångar och engagerar publiken. I vissa fall som i det ovan nämnda är det rätt uppenbart vad som gör att en film INTE lyckas. Fast det är kanske mindre intressant. På en skala mellan Citizen Kane och Mördartomaterna anfaller finns ju trots allt en hel del mellanlägen. Det här har förstås mängder av filmvetenskapliga avhandlingar försökt gå till botten med. Mängder av filmkritiker har också angripit problemet. Själv är jag bara en glad amatör, utan knappt ens baskunskaper kring filmhantverkets alla aspekter. Visst är det väl förresten fascinerande att man fortfarande rullar upp varenda kotte som på något vis bidragit till en film i dess eftertexter? Inte ens killen och tjejen som fixade med cateringen eller de som skjutsade runt skådisarna mellan olika inspelningsplatser blir bortglömda. Och nästan varje gång sitter jag och funderar över vad ”dolly grip” gör och glömmer lika fort att slå upp det på Wikipedia.


Nåväl, jag har funderat en hel del kring det här trots min okunskap. Det finns många filmer som är stabila hantverk och inte på något vis skäms för sig. Man ångrar inte alls att man tillbringat ett par timmar i deras sällskap. Men de lyfter inte den sista biten. De berättar sin historia habilt, levererar oklanderlig action eller småtrevlig komedi med eller utan lite romantik. På en tiogradig skala får den en sexa eller en sjua. Men något fattas. Efteråt reser man sig ur biostolen eller TV-soffan utan känslan att verkligen ha blivit fångad av filmen.


Ibland känner man efter en sån film att det är själva storyn som inte riktigt bär hela vägen. Eller så är rollfigurerna lite för klichéartade eller klichéartade på fel sätt. Men ibland är det något mer svårgripbart än så. Särskilt om man jämför med filmer man funnit verkligt bra så kan det vara väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som skiljer filmerna åt. Det som gör en film till en nia istället för en sjua är ofta väldigt subtila saker; en stämning man ofta knappt förmår beskriva i ord. Det är någonting som får filmen att nå fram – något som skiljer den från sjuan där åtminstone jag ofta har en vag känsla av att filmen nästan levererade, men aldrig riktigt förmådde att lyfta från marken.


En sak jag ändå tror mig ha märkt är att de verkligt bra filmerna är de som vågar ta ut svängarna, som vågar ta de stora riskerna. Att göra en verkligt engagerande berättelse är att samtidigt balansera på en tunn, tunn lina som om man faller obevekligt förvandlar dramatiska eller finstämda ögonblick till klichéer eller rentav får dem att kännas som pekoral. Det handlar om att skruva karaktärer så att de blir en extremt tydlig – men absolut inte övertydlig – illustration av centrala händelser och teman i filmen. Det här är nog oerhört svårt och misslyckas man i sina stora föresatser så är risken att filmen istället för en nia eller rentav tia inte rasar ner till en sjua, utan till en femma eller något ännu sämre.


Två av mina älsklingsfilmer är tydliga exempel på det. Slingblade – om mördaren Karl, spelad av Billy Bob Thornton som släpps fri efter många år på institution. Det är egentligen en ganska svartvit historia om ont och gott på ett plan och den är hela tiden farligt nära att slå över i klichéer och bli patetisk. Men den håller sig kvar på linan och levererar vad som är ett mästerverk – en film som engagerar och berör och lämnar ett bestående intryck inom en. Samma sak gäller Charlie Kaufmanns märkliga historia Eternal sunshine of the spotless mind. Redan i casten tar filmen en enorm risk: Att låta Jim Carrey spela en figur som är raka motsatsen till de figurer han normalt alltid spelar: En blyg, hämmad och allt annat än fysiskt expressiv människa. Sen är själva historien så skruvad och udda att man ibland knappt vet ut eller in. Ändå levererar den den kanske finaste kärleksskildring jag nånsin sett. Dessutom med stor humor och djup tragik enormt skickligt inflätade i varandra. Sen skulle Kaufmann göra om bravaden några år senare med en annan film. Och körde totalt i diket. Även jag som hans store beundrare tvingades medge för mig själv att filmen var kass. Den klarade inte av att balansera på den slaka linan, trots en storslagen idé.


Jag skulle kunna räkna upp fler filmer, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Sen är det naturligtvis lite mindre subtilt när det gäller genrer som action och komedi. Men även där handlar det helt uppenbart om något mer än att ha ett sammanhängande manus och bra skådespelare. Vissa filmer lyfter och engagerar – andra inte. Fortfarande finns dock bara en film som jag börjat se med en seriös intention men stängt av efter mindre än fem minuter: Sylvester Stallones Cobra. Det var repliken ”You’re sick and I’m the medicine” till filmens första skurk som gjorde mig övertygad om att inget kunde vara värt att tillbringa mer tid i dess sällskap. Samtidigt kan jag tänka mig att samma replik skulle kunna sitta som en smäck i en annan film, i ett annat sammanhang och med lite mer distans från både regissör och skådespelare. Film handlar mycket om timing. En timing som In time tyvärr saknade helt.


 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - Måndag 19 juli 19:21

Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod henne...

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, ...

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post: - Har Sverige högst smittspridning i Europa? - De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders - Flockimmunitet - blir det verklighet? - Arbetslivet efter pandemin -------------------------------------------------...

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig   Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?   Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om...

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på d...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se