jonesiskt

Direktlänk till inlägg 12 mars 2012

Ett hem försvinner

Av Henrik - 12 mars 2012 20:14

Vid mina senaste besök hemma hos mormor så har jag varje gång gått ut i "blå rummet" och betraktat familjefoton. Såna fanns visserligen överallt i den lägenhet där hon bodde i nästan 40 år. T.o.m i hallen satt kort på barnbarn. Eller sitter snarare, men i mina tankar är det i mångt och mycket redan imperfekt. Snart ska vi packa ner hennes liv i lådor. En del av dem kommer att gå raka vägen till grovsoprummet, en gammal människas personliga tillhörigheter som nu ingen längre har användning för. En del kommer att delas upp mellan oss som är kvar: En del tavlor, några av böckerna, några vaser. Ganska många av alla fotona. Dalahästarna som mormor samlade på ska enligt hennes egen önskan fördelas ut på barnbarnsbarnen. Mina söner kommer förmodligen inte att hoppa högt av glädje över detta oväntade tillskott i sina prylparker. Kanske kommer de ändå att känna något slags affektionsvärde för dem, de är trots allt tillräckligt gamla för att förhoppningsvis kunna bevara personliga minnen av henne. En del av nyttoprylarna räddas väl också undan förstörelsen. Min mamma som alltid varit påtagligt omaterialistisk och osentimental när det kommer till ting sa redan samma kväll när vi satt och drack te i lägenheten att jag borde se till att plocka med mig teskederna; "Du hittar ju nästan aldrig några när man är hemma hos dig".


Allt detta är något naturligt, egentligen helt och hållet vardagligt. Jag inser att mammas inställning till det hela är den som är sund; Hon är lite som Tooticki i Tove Janssons "Trollvinter" när Mumintrollet inte vill att den sorgligen ihjälfrusna ekorrens svans ska bli till en muff åt Lilla My. Hon konstaterar att folk nog inte har glädje av sina svansar när de är döda. Är man död så är man död. Men jag är lite mer lagd åt Muminhållet och känner därför som jag inkräktar och slår sönder när jag måste vara med och montera ner det som blev en människas sista bostad i livet. Något som byggts upp mer eller mindre omsorgsfullt under ett helt liv, oavsett hur långt det nu blev. Något som nu bara plockas ner som om hade det aldrig existerat. Men det är tidens gång. Hem byggs upp, hem skingras. Vi flyttar ett antal gånger under livet, de flesta av oss. En gång kommer att vara den sista, antingen vi har anledning att förmoda det eller inte. "Härifrån hade han uppenbarligen inte tänkt att flytta på något annat vis än med fötterna före" sa min pappa när vi tömde mina farföräldrars villa dit de flyttat i 60-årsåldern, runt 20 år tidigare. Hans slutsats baserade sig på upptäckten att deras stora, för att inte säga enorma, bokhyllor var fastspikade i väggarna med stora och ganska grova spikar! Det var första gången jag på allvar var med och skingrade en annan människas hem. Jag ville spara så mycket mer, det kändes t ex respektlöst att kasta inbundna böcker. Men till slut stod jag som de andra och vräkte ner saker i containern utanför. Det var för mycket, för gammalt. För så är ju kanske de flesta av oss. Vi samlar på oss och samlar på oss och orkar aldrig slänga så mycket som vi borde slänga. Så till slut blir det någon annan stackare som får besväret att göra det istället.


Naturligtvis måste man få vara lite vemodig när man röjer en död anhörigs lägenhet. Om man inte redan tagit in detta att personen är borta så blir det oundvikligt att inte göra det när man skingrar hennes hem. Förmodligen är det rentav nyttigt, en del av sorgearbetet. Sen kan man kanske tillåta sig att inte gå hela den deprimerande vägen ner i underklädeslådor och städskåp om det finns andra alternativ. Med min pappa så slängde vi bara livsmedel som skulle kunna börja lukta. Nästa gång fyllde vi en liten flyttbil med de saker vi ville ta med oss. Resten lät vi en flytt- och städfirma röja ur och själva avgöra om det fanns något de kunde sälja och tjäna några kronor på. Det var bara några av pappas personliga tillhörigheter jag hade lite svårt med. Hans samling med små fåniga pokaler från bridgen och minigolfen. Det kändes fel att lämna dem till firman, men vad skulle jag med dem till? Min syster kom till min undsättning och sa bara helt lugnt "Det är hans minnen, inte dina". Vilket gav mig kraft att samla ihop dem i en liten påse och gå ner med i soprummet. So long farsan, jag hoppas du tyckte om att titta på dem ibland när du satt i din bekväma fåtölj och såg på TV!


Prylar än ändå bara prylar och den dag det blir dags att röja undan efter mig så hoppas jag att ingen av missriktat pietet eller sentimentalitet behåller grejer som de ändå inte har någon glädje av. Dessutom är min erfarenhet att om man tar med sig saker som "minnen" så blir man besviken. Åtminstone för mig så laddas ganska snart den tidigare ägaren ur och jag tänker sällan eller aldrig på att de en gång stod hos någon annan. Mitt framför ögonen på mig här i arbetshörnan står Erik Lindorms väldiga bokfilm "Ny svensk historia" - i 7 band. En gång var det min farfars, nu är den min. Jag vet att farfar gillade dem lika mycket som jag och var nöjd på sitt osentimentala vis att jag bad om att få ärva dem. Men det finns liksom inget av farfar kvar i dem längre. Samma sak med pappas Fogelström-böcker som står alldeles bredvid i hyllan. Jag är glad att jag har dem, men jag kunde nästan lika gärna ha köpt dem på något antikvariat. Minnena av de här båda egensinniga männen handlar om händelser, ögonblick och känslor, inte om deras grejor. Även om jag ibland fortfarande kan få ett litet, litet stygn av ont samvete över att jag på 9 år förvandlade farfars välskötta Ford Escort till en ostädad rishög som det till slut bara återstod att köra iväg till skroten!

 


Den här bloggposten började med att jag betraktade ett foto, men landade istället i funderingar runt hem som upplöses och döda släktingars prylar. Så kan det gå. Jag får lov att byta ut rubriken som fram tills nu har lytt "Tidsperspektiv". Jag hade tänkt att berätta om mina tankar när jag ser på familjefoton från mormors barndom och ungdom. Men tydligen var det andra saker som låg före i pipen. Det är okej (hoppas jag den lilla skaran läsare också tycker), jag kommer tillbaka till det en annan dag i bloggen istället. När exakt, det får bli en överraskning.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Henrik - Måndag 19 juli 19:21

Laura och hennes vän skulle grilla den där eftermiddagen i Bogotá, sommaren 2013. De tog sig till en mataffär för att köpa revbensspjäll. När de kom fram till den manuella köttdisken såg Laura något som gjorde henne förvirrad. Bakom disken stod henne...

Av Henrik - Onsdag 26 maj 18:20

Jag är en många som intresserar mig för vad som händer i USA, inte minst efter den dramatik som varit vid och efter presidentvalet. Senaste åren har jag också lärt mig mer om hur landet styrs och hur makten är fördelad mellan president och kongress, ...

Av Henrik - Söndag 2 maj 23:30

Innehåll i denna post: - Har Sverige högst smittspridning i Europa? - De svenska dödstalen i jämförelse med andra länders - Flockimmunitet - blir det verklighet? - Arbetslivet efter pandemin -------------------------------------------------...

Av Henrik - Måndag 15 mars 00:06

Rädd för vaccinet? – så lurar din hjärna dig   Känns tanken på vaccinet mot Covid-19 obehaglig? Funderar du på riskerna du kan utsätta dig för?   Jag ska avslöja en sak. Jag tycker det känns lite obehagligt. Fast jag är 100% övertygad om...

Av Henrik - Söndag 21 feb 15:18

Just nu pågår en situation som också hotar framtiden för en av Sveriges tre krisande småpartier: Kristdemokraterna. Det handlar förstås om partiledaren Ebba Busch fastighetsköp och reaktionerna på hur hon hanterat det. För den som har dålig koll på d...

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se