jonesiskt

Alla inlägg den 8 mars 2012

Av Henrik - 8 mars 2012 17:38

Du är mitt första barnbarn sa hon alltid. Och berättade gärna om vad hon kände och tänkte den där kalla vinterdagen 1967 när jag kom till världen. Hur orolig hon var först och hur glad och lycklig hon blev sen när min pappa ringde. Hon upprepade sig inte för att hon var gaggig eller tyckte om att höra sin egen röst, utan för att hon ville visa hur mycket hon tyckte om mig. Inte för att det hade behövt uttryckas i ord så ofta; det var så uppenbart ändå. Från det jag var liten så älskade jag att åka till henne och morfar i Örebro. När vi inte åkte dit så kom de ofta till oss istället. Vi var så glada när de kom, men när de åkte på söndagen så sprang Erika och jag efter bilen när den rullade iväg på den lilla villagatan och grät. Naturligtvis var vi aningen melodramatiska och eggade upp varandra. Men vi var verkligen ledsna. För mormor var ju snäll. Och så rolig. Hon tycktes alltid ha tid att leka med oss eller busa. Eller ta med oss till en park och mata änder, eller gå på kondis. Och hon lyssnade alltid lika tålmodigt och med engagemang när jag höll långa utläggningar om det aktuella intresse som fångade mig. Trots att hennes intresse för universum, svampar eller dinosaurier var ganska begränsat.


Mormor hade mycket roligt att berätta också. Många historier kom från hennes arbete på BB som hon älskade. Andra handlade om klörkiga bekanta eller människor hon träffat. Mormor kände massvis av människor och kunde nästan alltid sätta fingret på de fåniga egenheterna hos var och en på ett sätt som gjorde att man alltid skrattade. Sen kunde hon vara allvarlig också. Jag förstod ganska tidigt av hennes berättelser att hennes egen barndom hade många mörka stråk: Föräldrar fastlåsta i ett olyckligt äktenskap och en mamma som oftast tog sig mer tid med diverse behövande i kvarteret än med sin egen dotter. Ur det, så tror jag åtminstone, formades en vilja att ge sin egen familj allt det hon inte själv hade fått. Och det gjorde hon också. Med en kärlek som räckte åt många. Om det låtit som jag på något vis var favoriserad, så har det låtit fel. Hon älskade sina döttrar och sina sex barnbarn och jag tror inte att någon av oss någonsin har känt sig åsidosatt av henne.


Hon hann för all del med lite män också. Livet igenom behöll hon en slags förtjusande flickaktighet, både fysiskt och i sitt sätt, som jag vet attraherade mer än en lite äldre herre när hon lite senare i livet blivit ensam. De fick nog också tillräckligt med uppmärksamhet oftast, men det var alltid klart vad som var nummer ett i hennes liv.


Åren gick och vi barnbarn växte upp. Lekarna och upptågen tog slut, men ersattes av en mer vuxen relation med mormor. När nu inte mormor ständigt behövde vara på golvet för att leka med mjukisdjuren eller vara farliga hästen så fanns mer tid för samtal; både roliga och mer allvarliga. Jag fick ännu mer förståelse för hur djupt hennes barndom och bråken mellan föräldrarna hade påverkat henne både känslomässigt och i värderingarna. Barnens bästa först var inte en vacker fras för henne, utan själva hennes väsen. Mormor älskade och beundrade Astrid Lindgren och jag kan utan att känna mig förmäten säga att jag kan hitta många likheter mellan deras personer.


Vi växte upp som sagt och det kom nya personer i familjen som hon tog till sitt hjärta. Inte mindre än tio barnbarnsbarn fick hon. Orken för vilda lekar var väl inte riktigt densamma som när vi var små. Men hon deltog med intresse i deras utveckling och blev alltid lika glad när hon fick träffa några av dem.


Mormor hade en ljus livssyn och var nästan alltid glad. Hon var i och för sig hemskt orolig att nånting skulle hända någon i familjen. Inför varje längre biltur hon visste att någon av oss skulle göra, så åkallades alltid skyddsänglarna. Den som skulle gå ut på kvällen blev noga tillsagd att akta sig för "olustingar"


Jag är medveten om att de här raderna kanske låter som en sagomormor, en retuscherad figur, sedd i backspegeln. Men min mormor levde inte i sagornas värld och hennes egen godhet innebar inte att hon var naiv. Det är inte mer än några år sen jag hade ett långt samtal med min mormor om en period i min barndom som jag helst vill glömma. Mormor var över 85 och den robusta fysik som dolde sig i hennes spensliga kropp hade så smått börjat svika henne. Men hennes minne var kristallklart som alltid, när hon återberättade en episod från 30 år bakåt i tiden som jag själv hade glömt. Detaljerna spelar ingen roll här, men jag var skakad och samtidigt fylld av djup respekt när jag förstod hur hon observerat och i en till synes mindre och inte så viktig episod, sett igenom en person helt som så många andra lät sig duperas av.


Min lilla mormor, vår lilla mormor, började till slut, de allra, allra sista åren att vissna som en trött liten blomma. Hon orkade inte skicka namnsdags- och födelsedagskort längre. Benen bar inte längre. Hon kom inte ihåg var hon hade lagt sin hörapparat och trodde ibland att det var morgon när det var kväll. En dag förstod hon inte längre klockan och hon kunde få för sig märkliga saker som att hon firat ner sig med ett lakan från sin balkong på åttonde våningen. Men det som var kärnan i mormor blev kvar. Hon blev fortfarande så glad när man ringde. Man fick alltid en klapp på kinden och en puss och samma varma leende som man fått sedan var liten. Så fyllde hon 90 till och med, fast hon för många år sen lovat min pappa att "inte bli så gammal". Nu var hon så trött att hon ibland somnade mitt i samtal. Men hon var lika glad som alltid åt att få komma och träffa alla barnbarnen och inte minst de senaste, små tillskotten på barnbarnsbarnfronten.


Saga eller inte, så måste allting ha ett slut. Jag önskar att jag kunde skriva att det blev så bra ett slut ändå efter omständigheterna kan bli. Men livet blir inte alltid som man tror och mormor blev tvungen att gå igenom det som är varje förälders fasa. Även om barnet självt hunnit gå i pension. Mitt i detta tunga och svåra hände då något märkligt. Mormors trötthet vek undan, de ibland lite orediga tankarna liksom klarnade upp. Plötsligt var hon alldeles närvarande igen, i mitten av sin familj. En sorglig söndag i januari hämtade jag och mamma henne med bil i Örebro, för att hon skulle få hälsa på på sjukhuset. Hon var så liten och skör. Men hon var med oss helt och fullt. Det är kanske det märkligaste jag upplevt i mitt liv. Efteråt var hon ledsen men lugn: "Nu vet jag att hon har det bra".

Begravningen blev hennes sista stund i kretsen av hela sin familj. Hon log sitt alldeles eget mormorsleende och klappade oss alla på kinden när vi stod runt henne. "Du är så snäll" sa hon flera gånger till mig. Som om de små tjänster jag kunde göra henne de sista åren när krafterna svek ens till en liten del kunde mäta sig med allting hon gjort för mig. Men så tänkte inte min mormor. Hon gav för att hon ville ge, utan tanke på motprestation från den hon gav till.


En liten tid efteråt; en solig dag i mars, en sån där dag som inte kan bestämma sig om den vill vara vår eller vinter, så drog mormor sitt sista andetag. Några timmar senare stod jag där och betraktade henne. Av en märklig slump så var jag just denna dag på en enda dag när precis lika gammal som hon var den dag jag kom till världen: 45 år, 1 månad och 7 dagar. Mormor såg inte ut som hon brukade, men jag kunde först inte riktigt sätta fingret på varför. Det var inte frånvaron av liv i sig. Vi satt där kanske 10 minuter, grät lite tillsammans och talade om det som nu utan återvändo var slut. Så, alldeles innan vi skulle gå förstod jag det plötsligt. Det var det strama, nästan stränga dragen i hennes ansikte. Genom alla de år vi fick ha tillsammans här på jorden och alla de gånger vi träffades, så såg jag henne ibland ledsen och orolig och någon enstaka gång upprörd också. Men inte en enda gång såg jag någonting strängt eller avvisande i hennes ansikte. Det ansikte hon alltid vände emot oss, aldrig bort.


Med stor sorg och saknad.

Med stor kärlek.


/Henrik



 

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


En lätt medelålders mans funderingar om Livet, universum och allting

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards